Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘#ankring’

Semester!

Ja, från seightseeing och upptäcktsfärder iallafall. Sedan Midsommar har vi förflyttat oss väldigt sakta i Joniska havet, gått från den ena badviken till den andra och bara gjort nästan ingenting mer än badat. läst och funderat ut middagar som man inte behöver stå vid spisen för att fixa. Det är väldigt skönt med grillen som sitter monterad i aktern.

Vi låg i en liten vik i en stor vik (??) på Ithaka i nästan en vecka. Jo Ithaka ser ju ut såhär

ithaka

Så är det ju en stor vik mitt på och vi låg i den lilla viken vid krysset. Första dan så ankrad vi i den östra delen av viken, men så började de blåsa och vågorna gick rakt in på oss och tryckte oss lite för nära klipporna, varvid vi tog upp ankaret och lade oss på andra sidan av viken istället. Hela viken är väldigt djup men vi hittade ett ställe där vi kunde lägga ankaret på ca 17 m djup. Skönt att ligga och vrida med vinden, inga andra båtar och bara badgäster på stranden 2-300 m från oss. På eftermiddagen fjärde dagen kom Grekiska kustbevakningen och undrade om vi skulle stanna över natten, Jo det hade vi ju tänkt, OK men inte här, fick vi till svar, ni ligger för nära stranden. Minst 300 meter utanför gäller. Vi tog upp vår lasermätare och jovisst vi låg 250 meter från stranden. Bara att ankra om. Tillbaka till nästan samma ställe som vi låg på från början, fast nu backade vi in i en liten vik och fick egen strand. Ankaret i från fören och en lina i land från aktern.

Det var relativt nära in till Vathy, den största byn på ön, där vi kunde fylla på våra förråd. Så vi tog jollen och susade iväg. Att vattnet låg helt spegelblankt underlättade turen.

Snö på kretaSnö på kretaSnö på kreta

Men efter ett tag börjar det krypa i kroppen och man vill se något annat. Vi plockade upp ankaret och satte kurs mot Kefalonia, ca 15 sjömil sydväst från där vi låg och hittade en ny vik, Ormos Andisami. Något större men lika få båtar i som de tidigare och lika djupt.

 

Men vi har nu kommit fram till att motorbåtsmänniskor (stoooora motorbåtar) är rastlösa personer. De kommer in i viken. Ankrar, sjösätter alla sina leksaker, jollar, vattenjet, ringar och vattenskidor. Kör runt med dessa leksaker i någon timme. Lastar upp på moderskeppet igen som lättar ankare och tuffar vidare. Ligga och njuta av sol o bad, Nääääää man måste föra oväsen och fixa så att båtarna runt omkring får gunga lite.

Snö på kreta
Dagens stora motorbåt tog priset. Någon ombord hade tydligen synpunkter på att båten gungade. Den låg inte med fören rakt mot vågorna och då känns gunget mer. Så en besättningskille hoppar i dingen (stor dinge) och börjar putta moderskeppet så att det låg rätt mot vågorna…..  Så himla mycket gungade det inte, vi märkte knappt av vågorna och motorbåten var minst tre gånger så stor som oss.

 

 

Badgästerna på stranden, kunde “åka soffa” i ca 30 minuter. Ser livsfarligt ut!

Snö på kreta Snö på kreta

Men ungarna verkade trivas. Åtminstone får man hoppas att de tjöt av förtjusning och inte av skräck.
Läste att vi har haft varmaste juni-månaden på länge här i Medelhavet, och det kan jag intyga att det varit varmt. Till och med bikini o badshorts har varit för mycket att ha på sig emellanåt….. Då är det skönt att ha nära till ett svalkande bad.

Read Full Post »

“Bon Giorno, do you speak english?” frågar jag damen som svarar hos Polizia di Frontiera i Brindisi. Får ett nekande svar, varken hon eller någon av hennes kolleger talar engelska. Jag drar ett djup andetag, gräver bland de ljuvt insomnade italienska glosorna “Barca di navigare Lady Annila” längre kom jag inte innan jag blev avbruten av ett “NO COMPRENDE!” Ok, min italienska är inte alltför bra men dom tre orden kan jag uttala iallafall.

Detta var inledningen till mitt samtal med Polizia di Frontiera (gränspolisen) när jag skulle ringa och meddela att vi lämnar Italien. Resten av meddelandet lämnade jag på engelska och avslutade med ett glatt Ciao!. Jag har iallafall meddelat, inte mitt fel att de varken förstår engelska eller italienska.

Det kändes väldigt skönt att vara tillbaka i Grekland. Språket är inte mer begripligt här än i Kroatien eller Italien men engelska brukar funka hyfsat bra.

Första natten tillbringade vi i Lakka-viken på norra Paxos, strax söder om Lefkas. En underbar vik, ganska stor och ganska grund (ca 4 m). Klart turkost vatten och massor av båtar. Italienska båtar och charterbåtar varvat med privatbåtar. Det är fascinerande att studera alla olika ankringstekniker. De flesta verkar tro att det räcker att ankaret når ner till bottnen. Dvs är det 4 meter djupt skickar man ut 4 m kätting. Hur ska då ankaret kunna gräva ner sig? 4-5 gånger djupet brukar behövas för att man skall ligga säkert och för att minsta lilla våg inte skall rycka upp ankaret. Sedan verkar det vara någon lokal regel om att man skall man lägga sig så när andra båtar som möjligt. Det funkar dåligt det med. Dels så har vi alla olika mängd kätting ute, alla båtar rör sig vissa mer vissa mindre och ligger man för nära är risken att man krockar överhängande.

Vi är väl medvetna om detta och att vi ligger med mer kätting ute än andra så lägger vi oss gärna på lite djupare vatten och går inte in och trängs. Här fick det till resultat att alla (nästan) ankrade runt omkring oss, de vågade inte gå in i bukten. Så hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Membranen i vår watermaker bråkar med oss och saltar inte av vattnet som de ska. Dvs ibland funkar det perfekt och nästa gång inte alls. Vi har nya membran på väg till Argostoli, Kefalonia så vi stannar bara 2 nätter i Lakka, sedan blir det en lång dags segling/motorgång söderut till Kefalonia.

På väg in i hamnen kan vi plötsligt inte rulla in storen! En säkerhetssprint mellan motor och profilen som seglet sitter i hade gått av. Tur att det fanns ett manuellt alternativ till inrullning. Leo mötte upp och hade ordnat en plats åt oss. Sjöbrisen (15 m/s från sidan) hade tagit i ganska ordentligt när vi kom fram och det var lite spännande att lägga ankaret och backa in mot kajen. Men det funkade fint och vårt ankare tog med en gång, som det brukar göra. Båten bredvid hade lite mer oflyt. Mest beroende på att de hade lagt ankaret för nära och då hade för lite kätting ute. De började dragga efter tre försök att förtöja vid kajen gav de upp och fick gå ut i bukten och lägga sig tills vinden hade mojnat. som tur var hände inget med deras båt.

Våra nya membran kom dagen efter och Jonas fick vara tekniker igen.

Snö på kreta
Här de färdiginmonterade och funkar perfekt igen.

Sedan var det då dags att fixa sprinten. Det fanns ingen i Argostoli som hade rostfri rundstav 8 mm. Ombord hade vi, fast 10 mm i diameter.

Snö på kreta Snö på kreta

Med hjälp av en borrmaskin och en metallfil kan man göra mycket. Vi fick en ny sprint! Den lilla pinnen är det som var kvar av den gamla, den i mitten den nya och den längst upp grundmaterialet. Jag är stolt över min make som fixar allt sånt här!

Nåväl, dagen för midsommar lämnar vi Argostoli och seglar till en vik på södra Lefkas, Ormos Vasiliki. En vik omgiven av gigantiska berg och vi hade ganska ordentliga fallvindar när vi seglade in. Väl framme på ankringsplatsen längst in, kav lugnt!
Snö på kreta

Midsommaraftons morgon seglade vi vidare i ca 15 sjömil till Nisos Meganissi och Ormos Abelike, även kallad Midsommarviken. Där svenska båtar brukar samlas för att fira midsommar.

I år var vi totalt 8 båtar. Himla kul att träffa både nya och gamla bekanta.

Snö på kreta
Vi var besättning från 3 båtar som åt midsommarlunch i vår sittbrunn. Tror inte att vi saknade mer än gräslöken! sill, snaps, matjes, janssons, creme fraich (isf gräddfil) mm mm.

Senare på kvällen var det grillning på stranden, då träffade vi besättningarna från de andra båtarna.

Snö på kreta Snö på kreta

Att få fjutt på engångsgrillarna kräver god teknik

Snö på kreta

Vädret? Ja inte som en vanlig midsommar, utan som en sådan där man alltid hoppas på hemma i Sverige. Strålande sol och mycket varmt både i luften och i vattnet. När jag stekte köttbullarna hade jag 37 grader nere i båten! Doppet innan lunch kändes lite svalt trots att vi hade 25 grader i vattnet……

Read Full Post »

Efter att ha vinkat av Erik o Charlie tidigt på morgonen gick vi och handlade. En stor fördel att vara ute tidigt kom vi på när vi hittade fiskmarknaden och en tjej som sålde färska havskräftor! Det gick inte att avstå. Väl tillbaka på båten kokades kräftorna. Gud vad det luktar gott!

Men vi ville inte ligga kvar i marinan så vi kastade loss och siktade in oss på ön Tijet och en fin liten vik. Tanken var att ligga med ankare i fören och en lina i land. Det har ju funkat kanon tidigare och det var lite trångt i viken med en massa andra båtar. Om vi säger så här, de andra fick något att titta på. Efter ett tag gav vi upp och gick lite längre ut i viken och lade ankare på vanligt sätt. Äntligen kunde vi få äta våra goda kräftor. Ett svalt gott vitt vin till det hela och kvällen var räddad.

Nästa kväll blev en klart annorlunda ankarplats, men den funkade. Efter att ha gått för motor i knappt 40 sjömil, ratat en vik pga fiskodlingar så var vi framme vid sundet mellan öarna Iz och Knezak. När man tittar i piloten så är enda sättet att komma in i sundet från syd, norra delen skulle vara väldigt grunt. När vi var framme upptäckte vi att båda sidor av sundet var fullt med bojar. Vi är lite skeptiska till att använda bojar då man inte vet i vilket skick de är, så vi bestämde oss för att ankra istället. När Jonas tittade närmare i sjökortet så var det 3,6 m djupt i norra inloppet. Vi låg mitt i sundet så ev båtar fick väja för oss. Nu kom det inga andra båtar medan vi var vakna, men ändå. Båten var ordentligt upplyst iallafall om uti fall att någon skulle komma där i mörkret. Vi tog upp ankaret ganska tidigt morgonen efter…….
Vi hade kunnat segla, men då Jonas fick agera rörmokare (igen!) ville jag inte försvåra hans arbete med en krängande båt. Så det fick bli motor.

Snö på kreta

Nu hade vi kontakt med S/Y Eline som kom norrifrån, och vi bestämde träff på Borik Marina i Zadar. Vi hade kortast väg att gå men å andra sidan fick de seglingsbar vind.

Snö på kreta

Boric Marina var en mycket positiv överraskning. Dels fick vi förtöja vid en fingerponton. Dvs en flytbrygga med små smala bryggor mellan varannan plats. Riktigt lyxigt. Så här har vi inte förtöjt sedan vi lämnade Ayamonte i april 2011. Dels var det rent och snyggt och relativt billigt. El o Vatten ingick i priset vilket det inte gjort på något annat ställe tidigare. Nu kunde vi äntligen skölja av båten från allt salt och tömma smutstvättkorgen.

S/Y Eline fick en plats strax bredvid oss och det var så kul att träffas igen. Senast var på Sardinien och innan dess i Falsterbokanalen. Det är så underbart när man träffar goda vänner och det inte märks att det är nästan ett år sedan sist. Kvällen tillbringade vi på en trevlig restaurang strax bredvid marinan.

så var det då dags för lite seightseeing i Zadar. Zadar är en stad som har tillhört Italien ända fram till andra världskriget, men det märktes inte speciellt mycket på arkitekturen. Kanske beroende på att staden blev väldigt illa åtgången i senaste kriget på 90-talet. Många fyrkantiga öststatsaktiga hus och där emellan något vackert gammalt hus. De har inte speciellt mycket turism i Zadar och ändå så har de en internationell flygplats och ligger bra till. En taxichaufför vi åkte med sa att om de bara kunde få tummarna loss och bygga några golfbanor så skulle Zadars framtid vara säkrad. Kan ligga något i det. Det finns för övrigt bara en eller två golfbanor i hela Kroatien. Men det kanske blir ändring på det när de kommer med i EU nästa år.

Ett stort torg, där de har ställt ut en massa antika stenar, bearbetade visserligen

IMAG0268 IMAG0269

och den hittills längsta strandpromenaden.

IMAG0271

I morgon bär det av mot nya mål. Hoppas vi kan segla då.

Read Full Post »

I dag har vi drabbats av första höstkulingen. Vaknade av att det ven i riggen vid 4-tiden, någon timme senare var jag uppe och kollade hur mycket det blåste och riktningen. Vindstyrkan var i byarna omkring 15 m/s och kom från det håll vi hade räknat med. Efter ytterligare 30-40 minuter gick båda våra ankarlarm. Vi Draggar!!! Lorna ligger drygt 100 meter bakom och det var bråttom upp så att vi inte skulle driva in i dem. Men vi hade inte flyttat oss så mycket och ankaret verkade ha fått fäste igen så vi avvaktade. Så kommer den hittills kraftigaste vindbyn på drygt 20 m/s och nu drev vi på riktigt. Lorna hade då hunnit flytta på sig efter som även de draggade.
Nu var det brådis att få loss ryckdämparen och upp med ankaret och ankar-bojen. När jag lossat ryckdämparen från knaparna (den sitter fortfarande kvar i kättingen) kommer nästa vindby och sliter tamparna ur händerna på mig och drar ut resterande kätting. H****TE hur i hela friden löser jag detta. Illvrålar över stormens rytande och Jonas kommer rusande, han manövrerar ankarwinschen så att vi får upp kättingen så att jag når schackeln. Vi är nu nära att driva in i några klippor. Det var svårt att köra med propellern eftersom linorna kunde åka in i propellern. Snabbt upp med linorna med hjälp av båtshaken så att Jonas kunde gasa på och få bort oss från den omedelbara faran. Jag lossar schackeln och vi får upp ankaret.
Det blåser nu så mycket att vindmätaren går i botten. Den kan inte visa mer än 50 knop (ca 25 m/s) Jag får hålla i mig ordentligt på fördäck för att inte blåsa i vattnet.
Vi förflyttar oss så att vi får lite mer lä av bergen och droppar ankaret igen. Får bra grepp i sanden och kan pusta ut. Fy för den lede vilken början på dagen…

Vinden ligger på 10-15 m/s med byar över en bra bit över 20 m/s och strax innan lunch draggar vi igen. Omankringen blir inte alls så dramatisk som i morse utan allt går som det ska. Vi är 4 båtar som ligger här i bukten och alla har draggat, vi är den som har draggat minst antal gånger. Tack Rocna för ett bra ankare! Att bottnen inte håller måttet kan man inte skylla ankaret för.

Klockan är nu ca 14 och vinden har mojnat. Väntar just nu på att ett regnoväder, antagligen med åska, skall dra in över ön. Blåsigt och regnigt får vi till och med tisdag.

 

Efter en sådan morgon är härligt att tänka tillbaka i tiden någon vecka. Erik och Charlie mönstrade ju på båten och vi ska segla med dem från Kos till Rohodos. Vädret är soligt och varmt med lagom eller lite vind. Perfekt väder med andra ord.

Första dagen blev det ett badstopp halvägs till Kardamaia på Kos sydväst kust. Det blev väldigt populärt och trots att vi hade ca 600 m djupt så skulle Erik snorkla….

DSC_0047
Att man ska ta av snorklingsutstyrseln efter badet har han nog missat
Vi hann med många härliga ställen, som jag och Jonas kommer att återvända till nästa sommar.

TILOS, Livadia

DSC_0086

Byn Livadia är Tilos “hamnstad”. Byn är en sömnig liten by med överraskande många turister. Turisterna är lite äldre vilket gör att man slipper de värsta turistshopparna och nattklubbsdunket på nätterna.

DSC_0059
Restaurangen på bilden har blivit en favorit. Billigt, bra mat och trevlig personal.

SIMI
Panormitis är ögruppen Dedokaneses viktigaste kloster. På våren går pilgrimsfärderna hit. De har ett gästhus som rymmer 500 pers!

DSC_0003

Pedhi, en mysig liten by längst in i en djup vik.

DSC_0016

När vi låg i Pedhi vid en halvfärdig pir fick vi problem med toaletterna. Ja båda på en gång. Rörmokeri är inte kul! Så vi skickade iväg Erik o Charlie på en långpromenad. Onödigt att de skulle behöva utsättas för de oangenäma dofterna. Den ena toaletten var lätt att åtgärda, den var bara full. Fast vi var ju tvugna att vänta tills vi lämnat viken innan vi kunde tömma. Den aktre toan däremot var det stopp i. Igenkalkad i öppningen upp till tanken. Så där var vi tvungna att släppa ut för att kunna åtgärda. Upp till affären och inhandlade 5 liter vinäger. Vinägern hälldes ner i tanken och sedan var det bara att vänta några timmar innan avlagringarna hade mjukats upp så att de kunde bearbetas. Så till dagen efter hade vi ordning på den toan oxå.
Hur vi löste toabesöken? Det fanns barer nära båten. De fick sälja många koppar kaffe i utbyte mot toalett utlåning.

VIKAR

En otroligt vacker vik som tyvärr var alldeles för djup för att vi skulle kunna ankra där var Nanos viken.

DSC_0027

Vi gick till grannviken istället, Ormos Thessalonga

DSC_0045 DSC_0034

Enda sättet att komma hit är med badbåt, så det är inte så många besökare på stranden.

DSC_0035 DSC_0042

En vecka går alldeles för fort och nästa stopp fick bli Rohodos. Vi hade tänkt lägga till i Mandrake Marina. Men där var det fullt. Så vi fick lägga oss för ankare utanför piren istället.

DSC_0047
Mandrake Marina är den gamla antika hamnen på Rohdos. Där pelarna är nu lär Kolossen på Rhodos ha stått en gång i tiden med ett ben på vardera piren så att man fick segla mellan benen på honom. Kolossen i Rohdos var en avbild av guden Helios – solguden.

Rohodos är en stor stad. Med betoning på stor. Innanför ringmuren finns fortfarande den gamla staden men den är otroligt kommersiell.

En promenad på stan med lunch, Gyros Pita (lika gott här som på Nikos i Malmö),

DSC_0053

 

och fika och sedan var det att åka tillbaka till båten för att hämta Erik & Charlies bagage och köra in dem till taxin och vidare till flygplatsen för transport hem igen.

Det blev väldigt tomt på båten. Och tyst.

Read Full Post »

Strax norr om Sicilien ligger en liten ögrupp, Lipariska öarna. Det är 7 öar som alla är gamla vulkaner. En är fortfarande aktiv och det är Stromboli, det sägs att Odysseus använde Stromboli som ett riktmärke vid sina färder och än idag kan man se den på långt håll när man är ute på havet. Både dag och nattetid.

Isola di Volcano är inte riktigt aktiv, men det ryker fortfarande från Il Crate Grande och doften av ruttna ägg ligger tung över ankarviken. Känner man för att bada gyttjebad eller i svavelbubblande vatten kan man göra det här. Eller ta en promenad upp till kratern.

DSC_0070

Vi lämnade Cefalú och seglade rakt över till Isola Filicudi som ligger näst längst väster ut av öarna. Nej nu ljög jag. Vi seglade inte vi gick för motor. Spegelblankt hav.
På Filicudi finns det en bilväg, men den går inte runt hela ön. Att ankra var spännande. djupet gick från 200 meter till ca 15 meter inom loppet av ca 150 meter. Ganska brant botten alltså. Ankringsbart djup är då väldigt nära land, och det kändes inte så kul att ligga så nära en klippkust. Men det fanns inget val. Tyvärr så blev ju nattsömnen därefter också.

DSC_0001
Det går färjor mellan alla öarna blev vi varse på Filicudi. Vi hade öppnat fönstret till akterkabinen och spänt upp vår vindstrut för att fånga lite vind att svalka ned lite. Akter om oss kommer det en färja som strax innan oss trycker gasen i botten och drar upp gigantiska svallvågor. Tre av dessa är så höga och kraftiga att de slår upp på akterrufftaken och naturligtvis hamnar en hel del vatten även i sängen under det öppna fönstret. Det som vi yttrade passar inte i skriven form, men ni kan säkert gissa. Som tur var hände detta på förmiddagen så madrassen hann torka till kvällen.

Dagen efter seglade vi högervarv runt Filicudi och fortsatte sedan över till Isola Salina. Salina är en ö som består av 2 vulkaner och både araber och greker kallade ön för “Tvilling-ön” när de härskade över området. Namnet Salina, härstammar saltsjön i Punta Lingua, där man utvann salt från havsvattnet. Detta salt användes sedan för att salta in kaprisen man skördat. Idag finns det ingen saltutvinning kvar. Däremot är nordsidans sluttningar fulla med vinodlingar för att framställa det lokala vinet Malvasia, som är ett sött vitt vin. Salina är den enda ön i ögruppen som har eget sötvatten. Alla andra öar får sötvatten transporter.

DSC_0010DSC_0019

Granne med Salina ligger Isola Lipari som är huvudön i ögruppen och som gett ögruppen dess svenska namn. På övriga språk kallas ögruppen för Vindarnas öar, Aeolian Island, Isola Eolia osv.
På Isola Lipari har vi tillbringat mest tid. Vi hittade en härlig vik på södra sidan där vi ankrade i många dagar. Klart vatten och inte alltför mycket svall från färjor och motorbåtar. Dessutom lä från alla håll utom Syd. Fast om det var bra vete katten. Vi hamnade i en värmebölja och har haft temperaturer en bra bit över 40 grader i skuggan och 30 grader i vattnet. Då hade lite vind varit välkommet. Nu tillbringade man mesta delen av dagen i vattnet istället.

DSC_0052 DSC_0089

Som vanligt på dessa öarna är det svårt att hitta ankarplatser med ett hanterbart djup. Så om man planerar att segla hit, är det klokt att ha mer än 60 m kätting. Det är i minsta laget har vi insett. Tyvärr så räcker det ju inte med att ankaret når bottnen. Helst ska man få ut 4-5 gånger djupet för att ligga tryggt och säkert, men här fick vi nöja oss med 3 gånger djupet.

Nästa ö som fick besök var Isola di Volcano, sydost om Lipari. Avstånden mellan Salina och Lipari och Lipari Volcano är bara några sjömil. Väldigt nära varandra alltså.
Att segla runt Volcano, tog en förmiddag och dagen avslutades i Porto Levante. Här finns en liten by, med supermercado, slaktare, fiskare och en grönsaks-frukt-vin affär samt en väldig massa turistshopppar och restauranger. Att hyra scooters var inte så svårt det heller. Många uthyrare. De flesta som kommer hit på semester verkar vara italienare och fransmän.

Vi fick även besök från Sverige här. Våra goda vänner Jan och Eva seglade med oss i 4 dagar och vilar nu ut på ett fint hotell i Lipari. Vi hade härliga dagar med segling, bad och turistande.

Att ankra utanför Lipari stad går. Men är gungigt och med ett mycket varierande djup. Det grundaste stället vi hittade var 11 meter och det bästa stället med bäst ankarbotten var nedanför kastellet. Djupet ligger där på ca 15 meter.

Men allt skall ju inte vara problemfritt. Jollen bråkar med oss. Vi har en Carib med dubbelskrov och det yttre skrovet släpper in vatten. Vi har haft strul med detta en längre tid och Jonas har lagat ett antal gånger. Men något måste ha gått snett vid senaste lagningen för nu får vi in säkert 50 liter på bara någon timme i vattnet.
Härom kvällen när vi som vanligt skulle dra upp jollen på akterdäck för nattförvaring. Gick förtöjningstampen av. Det bara smällde till och jollen gled tillbaka ner i vattnet. Ungefär samtidigt var Jonas i vattnet. Jag blev helt förskräckt. Jösses- ramlade han? Han blev väl inte skadad? Nej då när jag kom till aktern såg jag att han hängde i jollen. Allt var OK, inga skador. Den här kvällen blåste det ca 7-8 m/s och Lady Annila låg med nosen mot vinden, vilket gjorde att jollen fort hade drivit iväg från oss om inte Jonas varit så snabb. Fram med ny tamp och vi kunde dra upp jollen på plats efter att ha tömt den på mycket vatten.

Men nu är vi färdiga med de Lipariska öarna och nya äventyr väntar. Idag går vi vidare till östra Sicilien för att se vad den kustremsan har att erbjuda.

Read Full Post »

Hur gör dom???

Det är väldigt intressant att studera beteenden hos människor. Väldigt ofta undrar man hur dom tänker. OM de tänker.

Har legat i ett antal ankarvikar här i Italien nu och beteendet är väldigt lika. Man kommer till ankarviken vid lunch i sin stora flådiga motorbåt eller sin fina segelbåt (som kanske är något mindre). I ankarviken som då kan vara relativt stor ligger det några båtar lite lagom utspridda. Det är fortfarande mycket gott om plats i viken.
Var lägger man sitt ankare? Jo, så nära någon annan båt som möjligt. 10 meter emellan båtarna det är lååååångt.
Ankaret, ja det räcker väl att det når bottnen?

Så kommer båtkompisen, snabbt ut med fendrarna och båtkompisen förtöjer på den första båten. Som ligger 10 meter från dig med ett ankare som precis nuddar bottnen.
Ujujuj hur skall detta gå i natt.

Men se det är inga problem! 98% av alla båtarna lämnar ankarviken vid 7 tiden på kvällen. Fast det är klart de som man vill ska lämna ligger ju kvar……

Snacka om att det ser löjligt ut.. En gigantisk vik med 2 båtar i som nästan ligger på varandra…

Det är ankring på italienska det.

 

Sen har vi de med väldigt små båtar, max 5 meter långa. Får syn på vår ankarboj, lägger undan sitt eget ankar och tar fram en tamp istället.

Då får man vara snabb upp på däck och säga NO NO NO! De tittar på dig, och sedan på ankarbojen med överkryssade ankare på och säger Aha och går vidare.

Tursitbadbåtarna som far runt bland vikarna med badsugna turister är ett kapitel för sig. De har bara en sak i sinnet och det är att komma till det stället där de alltid lägger ankare. Om det är andra båtar i vägen who fucking cares! Sist gick de ca 1 meter från vår båt. Då gäller det att blunda och hålla andan och hoppas att de inte når ankarkättingen.

 

Här om morgonen hörde vi plötsligt några gubbar ropa “Pesce! Pesce!” Det var några fiskare som kom in i ankarviken och bjöd ut sin fångst. Klart att man nappar på ett sådant erbjudande. Vi fick 2 st purfärska Dorado. Der var knappt de slutat sprattla. Rensade och fjällade. Priset var ungefär som i affären men det bjuder jag på. Nu gick ju alla pengarna till fiskarna utan mellanhänder.
En kompis på Facebook berättade att hennes man hade gjort en fiskgratäng till middag. Ååååå så gott det lät, Så undrade jag varför inte jag gör fiskgratäng. Efter en mycket kort stunds funderande kom jag fram till att färsk fisk är godare grillad och dessutom blir inte potatismoset gott här i södern. Så när vi kommer hem och någon vill bjuda på middag så är fiskgratäng ett starkt kort.

 

De senaste 10 dagarna har vi haft ett kraftigt högtryck vilket gjort att vi har det otroligt varmt och vindstilla. Att vara i solen har varit helt omöjligt och antalet bad har blivit många per dag. Utan badet för att svalka ner hela kroppen på engång vet jag inte om jag klarat av.
Temperaturen under däck, som är den vi mäter, har legat på runt 33 grader. I sittbrunnen har det varit betydligt varmare.
Men för att få skugga och ändå få in lite svalkande luft så har uppfinnings-rikedomen varit stor. Bäst resultat blev det med ett dubbelunderlakan spänt från sittbrunnen och för över. Det skuggade och fångade massor av vind, även om det var mer eller mindre vindstilla.

Men å andra sidan så smutsar man inte ner en massa kläder. Det enda man sliter på just nu är bikini, baddräkt och badbyxor. Dvs tvättmaskinen har fått semester!

Read Full Post »

Mistralen fortsätter att bråka med oss och ger ostadigt väder. Men då vi ska hämta upp Philip med kompisar i Alghero om någon dag har vi inte mycket val. Vi måste fortsätta från Stintino till Alghero, en sträcka på 35-40 nm.

För att komma över till den västra sidan så kan man välja mellan att gå runt Isola Asinara eller gå igenom ett grunt sund med en massa stenar och klippor mellan Asinara och Isola Piana – Fornelli Passagen. Vädret är såpass lugnt att vi väljer sundet. Man skall segla på två ens-linjer först en som går i sydväst-nordost (ungefär) riktning och sedan en som går nordost-sydväst. Dvs när man ser nästa enslinje i aktern är dags att gira. Lite skärgårdsnavigering som omväxling. Trots att det är luggt väder är det lite spännande. Allt går bra och vi kommer ut på den västra sidan.

IMG_2253

Vi får NW-lig vind vilket gör att vi får en slör söderut. Men vattnet är inte snällt. Kombinationen svag vind och gammal sjö är inte kul. Vi får vågor på ca 2 meter som först kommer rullande från väst sedan studsar mot de gigantiska klipporna som utgör Sardiniens västkust. Dvs vi får samma våg 2 gånger. Man känner sig som i en tumlare. Men allteftersom dagen lider så lägger sig vågorna och seglingen blir trots allt behaglig.

Vi är lite tidiga så vi väljer att lägga oss för ankare i Cala del Bollo innan det är dags att gå till Alghero.
Cala del Bollo är en av två fria ankringsvikar i ett naturreservat vid Capo Caccia. Capo Caccia är en otroligt mäktig klippa.

DSC_0042 DSC_0044 DSC_0046

Det finns gott om naturreservat här på Sardinien och det gäller att läsa på innan man går in i ett sådant område. Det är olika regler i olika reservat. Allt för att göra saker och ting så enkelt som möjligt. Här t.ex får man ankra var man vill om man har det sardiska inhemska mazzere ankaret som är en sorts sten. Annars är det bara utlagda bojar eller särskilda ankarplatser som gäller.

Ett annat reservat är La Maddalena. Där är restriktionerna mycket hårda. Man får t.ex inte släppa ut diskvattnet i havet och för att få vistas i reservatet måste man lösa ett tillstånd. Det är även begränsningar i vistelsetiden vilket det inte är i andra reservat.

Ok, vi droppar ankaret i Cala del Bollo och allt är frid och fröjd. Vi har inte helt vindlä men vi har iallafall våglä. Vi har lagt ut ankarkätting för ungefär 3 ggr djupet, vilket känns OK i detta lugna vatten.
Klippan vi ligger vid är full av spännande grottor och olika formationer och turistbadbåtarna är många. Fördelen är att de lämnar vid 16-tiden. Den första natten är vi 5-6 båtar som stannar kvar. Mitt i natten vaknar vi av att det börjar blåsa riktigt ordentligt. Uppemot 17 m/s och den är stadig. Ingen vindby alltså. Efter en liten stund larmar vår ankarvakt och Jonas upptäcker att vi draggar! Helt otroligt, har inte hänt tidigare och beror på att vi inte hade tillräckligt med kätting ute. Men det är bara skutta upp på däck och börja winscha in ankaret. Plötsligt hör vi någon ropa högt och irriterat, blinka med en ficklampa och tillslut tuta i en trycklufts tuta. Det är en båt, där besättningen sover mycket gott, som draggar och han som för oväsen håller på att få katamaren på fördäck. Katamaran folket vaknar till slut och en olycka undviks. Vi ankrar om och kan gå tillbaka till sängvärmen igen.

På förmiddagen är det så dags att plocka upp ankaret och segla vidare till Alghero, 5-10 nm.
Jonas startar motorn och börjar köra ankarwinschen, när den helt plötsligt börjar gå av sig själv. Åt fel håll!!! Den lägger ut kätting istället för att dra in. Snabbt ner till huvudbrytaren och bryta strömmen. Vad i hela fridens dar nu då? OK vi testar igen. Jodå den går av sig själv nu igen fast åt rätt håll så vi får in mesta delen av kättingen och när det är ca 10-15 meter kvar orkar inte winschen mer utan vi hjälps åt att dra upp det sista för hand. Puh, det var tungt.
Vi upptäcker dessutom att vi har fått problem med VHF, Radar och GPS. När ankarwinschen går av sig själv, slocknar utrustningen. Men startar igen när vi har slagit av och på huvudsäkringen till winschen. Skumt. Men OK prylarna funkar iallafall.

Tror vi……..

Seglingen in till Alghero blev iallafall en härlig slör i ca 6 knop. Strax innan hamnen är det någon som har hittat en mindre bra båtparkering.

DSC_0050_thumb.jpg

Vi har bokat plats vid Stadskajen och skall alltså ligga mitt inne gamla stan. Ur mysigt! Båtarna längs kajen är verkligen internationella. Holland, Sverige, USA, Italien, Österrike enl flaggan och Grekland enl orten på båten, Belgien och Frankrike.

DSC_0056 DSC_0060
Vi checkar in, och blir lite förvånade när vi hittar hamnkontoret. Det är av det luftiga slaget och har naturlig aircondition.

DSC_0055

Sedan är det dags att bunkra mat. Tre ungdomar i 20-års åldern i 14 dagar tarvar ordentlig påfyllning av förråden. Vi hittar en välsorterad affär och är nöjda med dagens shopping. Hittar allt vi hade på listan, vilket inte tillhör vanligheten.

Vid midnatt kommer så ungdomarna. Så underbart att träffa Philip igen och det skall bli spännande att lära känna Joakim och Anna också.

Imorgon bär det av till nya mål.

Read Full Post »

Efter två dygn i Cagliari varav det sista med en temperatur uppemot 40 grader fick vi nog och bestämde oss för att gå vidare. Vi måste kunna bada!

När vi seglade in i hamnen och på våra promenader har vi sett en massa tävlingsbåtar (44:or) men att tävlingen startade idag hade vi ingen aning om.

Strax utanför hamnen är det en trafiksepareringszon och det är mycket stränga och tydliga regler om hur man får färdas i och korsa den. Att inte följa reglerna kan resultera i höga böter.
Vi såg alla tävlingsbåtarna och höll så nära trafiksepareringen vi kunde, lik förbaskat lyckades vi hamna mitt i tävlingsfältet. Vi gjorde vad vi kunde för att inte orsaka bekymmer för de tävlande, men de svor nog några ramsor över oss ändå.

DSC_0054
Denna var den som kom närmast när jag hade kameran uppe.

Killarna som seglar har verkligen koll på varandra

DSC_0061

DSC_0064

Det konstiga var att de inte hade gått ut med något meddelande om var banan låg och när de skulle segla. De höll ju trots allt till mitt i inseglingen till hamnen.

Vi tuffade vidare väster ut och mot första natthamnen, Golfo di Pula. Vi kunde segla! Och fick en härlig kryss i lagom med vind. Själva ankringsviken var inget speciellt, en stor beach med en massa festande på kvällen.
DSC_0116DSC_0117

Så här ville vi inte stanna av flera skäl. Ett var festandet på stranden ett annat var att väderprognoserna talade om kuling i dagarna två och för kuling låg vi inte bra här, så vi styrde kosan till Porto Malfatano, en Y-formad vik som gav bra skydd mot både vind och vågor, istället. Även  här var det en välbesökt strand, men tack och lov inga strandfester.

Ankaret åker ner i vattnet och när ca 40 meter kätting hade matats ut börjar el-motorn till ankarwinschen låta mycket underligt. Vi tittar på varandra och blir lite lätt kallsvettiga. Neeeej den får inte lägga av nu. Att hala in 40-50 meter kätting för hand lockade absolut inte!
Jonas plockar fram verktygen och börjar montera isär det hela för att se om det är något att göra. Kan ju vara så enkelt att det är en sladd som lossnat. Jonas fixar och donar lite och sedan låter motorn som vanligt igen. Gud så skönt.
Men ack den glädje som varar för evigt. När vi tre dagar senare skall lämna viken, få vi visserligen upp ankaret med hjälp av winschen, men den går av sig själv! Vi får styra den via säkringen. Inte speciellt bra.
Men vi fortsätter väster ut. Till Porto Romana som ligger vid nästa större stad, Sant Antioco. Där borde vi kunna hitta en ny motor.
Porto Romana var inget annat än en industrihamn, där de visserligen hade upplåtit en del av kajen till gästande båtar, men fiskebåtarna hade tagit över de platserna. Vi går in i den öde industrihamnen och kröp längst in i en hörna och förtöjde båten. Där är vi iallafall inte i vägen. Möjligen att vi kan bli instängda men då det var lördag trodde vi inte det. Jag gick iväg för att leta efter en Supermercado. Mitt första problem var att hitta ut från hamnområdet. Det var omgärdad av staket och jag hittade ingen grind! Jag gick där och tittade och plötsligt hör jag någon som tilltalar mig på italienska. Jag tittar in i byggnaden jag precis passerat och där sitter en farbror med några flaskor öl framför sig och undrar vad jag letar efter. Jag svarar så gott jag kan på italienska och farbrorn erbjuder sig att köra mig till affären!

Affären låg inte speciellt långt bort, man skulle bara över en bro och några hundra meter till. När jag skulle tillbaka insåg jag att det inte vara “bara”. Man fick inte färdas till fots över bron!! Hur i hela friden skall jag komma tillbaka? Lifta? Med 2 stora matkassar??? Njaee det kändes inte rätt. Men jag såg att jag kunde komma ner under bron, fast fortfarande en massa vatten mellan mig och vår båt. Men som vanligt, inget problem utan en lösning. Jag ringde Jonas och han kom och hämtade mig med jollen.

 

DSC_0121
Under tiden hade Jonas plockat isär el-motorn igen och konstaterade att den var nog helt utsliten. Den spottade ut en massa metall bitar när man körde den. Det var bara att gå tillbaka till Cagliari för att köpa en ny motor. Den som lade av var iallafall 13 år gammal och välanvänd.
Sydkusten på Sardinien börjar kännas som Algarvekusten. Dvs vi går fram och tillbaka och kan den ganska bra vid det här laget!

Måndag morgon blev det el-motor jakt. En kortvarig sådan då vi hittade vad vi sökte i första affären. Skeppshandeln Nautica Store är nog den mest välsorterade skeppshandeln vi hittills har varit i. Oavsett om vi jämför med Sverige eller utomlands.
Sedan återstod då bara monteringen. Kan väl inte vara så besvärligt tänkte jag. Men det var det. Det tog resten av dagen. På motorn satt det en skruv som drev själva ankarwinschen och den skruven skulle flyttas till den nya motorn. Vi hade en sprängskiss över ankarwinschen men den visade inte helt solklart hur man skulle göra. Efter mycket om och men lyckas Jonas iallafall att få loss den, få fast den på nya motorn, montera motorn och provköra. Det funkar!!! Det var många kilon som föll från våra axlar.

Men detta besök i Cagliari var inte bara mekaniska bekymmer det var trevligheter också. Pia och Sven-Gunnar på S/Y Eline var där och vi tillbringade två trevliga kvällar tillsammans.
Det är alltid kul att träffa svenskar men extra kul med gamla båtgrannar och båtklubbskompisar. Pia och Sven-Gunnar lämnade Sverige ett år före oss och äntligen kom vi i kapp dem!

Read Full Post »

Efter Puerto Sóller tog vi ett “långt” ben ända till Puerto Pollenca. Vi hade tänkt att segla men det ville inte vinden. Som vanligt väldigt svaga vindar och från fel håll. Eller är det kanske vi som seglar åt fel håll……

Puerto Pollenca ligger i en ganska stor och välskyddad bukt väldigt nära Mallorcas nordvästra hörn och är mest känd för att en massa kändisar varit/bott här. Bl a Agatha Christie som tillbringade en vinter här och skrev en deckare där Puerto Pollenca var skådeplatsen.

Vi stannade bara några nätter här, men vi hann iallafall med att träffa våra vänner på Pen Azen igen och att stifta ny bekantskap med ett amerikanskt par, Gerry och Lousie, på LuLu. De har inte seglat ända hit. De skeppade båten på ett lastfartyg. Det börjar bli mer och mer vanligt att båten får åka båt och besättningen tar flyget. Ganska praktiskt om man inte gillar långa överfarter.

Nåväl vi styr kosan söderut och hittar en underbar liten vik Cala Virgini där vi fick vara helt ensamma. Ja det var inte så konstigt, det fick inte plats någon mer. Jag låter bilderna tala

DSC_0019_01

 

 

DSC_0021DSC_0034

 

 

Det var ganska smalt, så vi lade ut ankare från både fören och aktern för att inte båten skulle svinga runt i vinden. Det enda som “störde” var vågorna som slog mot klipporna.

På vägen till Porto Colom som blir vårt nästa stopp seglade vi förbi en mängd grottor en del stora andra något mindre

DSC_0006 DSC_0009 DSC_0037

Porto Colom var en trevlig upplevelse. En relativt stor och välskyddad bukt där man kunde välja om man ville ligga vid brygga, boj eller för ankare. Här var även flera badstränder så vattnet var rent, även om det var grumligt. Vi valde att ligga för ankare.

Efter någon timme kom en rib körande fram till oss, med två personer från Ports IB. Det Mallorcanska Marinabolaget som tar över fler och fler av hamnarna. Killarna lämnar över en plastpåse med några papper i och ber oss fylla i och lämna in på hamnkontoret dagen efter. Jag undrar vad det är och får till svar att det är för att registrera båten. De vill ha alla båtar i bukten i sitt register. Jaha, det kan de väl få, så tänkte vi inte mer på det.
Nästa morgon när vi skulle på upptäcktsfärd lämnade vi in dokumentet och då säger killen att; Ja, vi tar ut en liten avgift per natt. 5-6 Euro blir det nog. Vi tyckte att detta var rimligt då vi ju faktiskt använder deras soptunnor och bryggan för att knyta fast jollen.

Staden är ganska stor och skiljer sig inte så mycket från övriga Mallorcinska städer. För utom på en punkt. De har båtgarage!

DSC_0048

Vi hittade ett hus som hade ett alldeles perfekt läge, precis vid vattenbrynet, egen pir/altan och båtgarage

DSC_0046
synd bara att de inte gjort något av trädgården runt huset..

Vi hade fri musikunderhållning torsdag-lördag. En stor utomhusscen monterades upp på torsdagen och på kvällen började konserterna. Vi låg ca 2 km från scenen och hade perfekt ljud.
Här finns allt man kan tänka sig, barer, restauranger, dykskolor, hotell, järnaffär med båtprylar, 2 stora supermercados, biluthyrning mm mm.

Två trevliga kvällar tillbringade vi tillsammans med Adam och Camilla på Isola, från Malmö! Snacka om att världen är liten.
Även våra holländska vänner på Mi Dushi dök upp. Så det var en ovanligt social vecka i Porto Colom. Vi hade ju bara tänkt att stanna i några dagar, men en av toaletterna gick sönder så vi fick beställa reservdel från Sverige och det tog några dagar. Som tur var, kom familjen Andersson-Stensson till sitt hus i Palma Nova så vi kunde använda dem som mottagare. Tack snälla Annika för all hjälp!

Vi hyrde en bil för att köra ner till Palma Nova och vilken service! Hyrbilskillen kom och hämtade oss i hamnen och körde oss även tillbaka. €42  för en heldag inkl fria mil. Det var det värt. För nu fick vi ju se lite av inlandet också.

I Palma finns IKEA, så där blev det ett stopp. Vi måste ju ha sill till midsommar. Och knäckebröd. Himla tur att IKEA har tänkt på oss svenskar i förskingringen.

Så var det då dags att lätta ankare. Vi skulle lämna tidigt varför vi checkade ut kvällen innan. Då började eländet. Helt plötsligt skulle de ha 8,90 + moms per natt vi legat för ankare! Det priset som vi fick när vi checkade in ville de inte veta av. Jösses vilken karusell det blev. Allt slutade med att vi fick finna oss i det höga priset, men å andra sidan fick de en anmälan i deras Book of Complaints av oss.
Det är för djäkligt att gå från enbart en registrering till att vilja ha nästan 100:-/natt för en båt som ligger för ankare. Priset var dessutom storleksberoende. En 34 fots båt fick betala 4,73 E +moms/natt.

Nej Porto Colom får inget mer besök av oss.

Read Full Post »

Cava Egos kan lite slarvigt översättas till Den egna viken. Och det var precis vad det var.

Vi lämnade Andratx och höger ut ur viken och precis runt hörnet fanns denna lilla vik med turkos vatten, strand längst in och klippor runt om.

DSC_0077

INGA andra båtar! Åååå så skönt kan detta vara sant? Njae en stund iallafall. Vi hann få i ankaret och sjösätta jollen, men vi hann inte kliva i jollen innan första båten kom. Totalt blev det 6 båtar i denna lilla vik och det var helt OK. Det var bara vi och en annan båt som stannade över natten.

DSC_0098

DSC_0097

Mr Murphy måste ju var med också. För att slippa dra upp jollen på stranden så lade vi i ankaret och vadade in till stranden. Jag kontrollerade att linan satt fast i ankaret innan jag slängde i det. Provdrog att det fastnat och knöt sedan fast ankarlinan i jollen.
När vi skulle åka tillbaka och jag drog upp ankaret var linan lite lätt tyckte jag. Mycket riktigt inget ankare i änden på tampen. Attans elände, nåväl det var varmt i vattnet och knappt 2 meter djupt, så jag dök. Men såg inget. Tillbaka till Ladyn hämta cyklop och tillbaka till där vi tappade ankaret. Jonas dök ner och hittade ankaret med en gång!

Frukost i sittbrunnen, solen strålar kav lugnt och ingen annan som stör. Livet är underbart.

Så plötsligt bryts tystnaden av ett förskrämt bräkande. Va, får/getter så här nära bebyggelse? Vi var ju faktiskt väldigt nära Puerto De Andratx. Efter en stund så kommer det ett svarsbräkande och det första lilla djuret blir alldeles ifrån sig. Man kan riktigt höra hur det gråter. Jag spanar längs bergssidorna som är riktigt branta och får till sist syn på det lilla lammet som förirrat sig till fel sida om en mur och nu står på en smal klippavsats och kan varken komma fram eller tillbaka. Det trista med det hela var att varken jag eller Jonas hade en chans att kunna hjälpa det stackars djuret. Vi kunde inte komma till den klippan. Efter en stund tystnar lammet/killingen och jag ser att det har lagt sig ner. Vi drar upp ankaret och fortsätter till Sant Elm/San Telmo/San Elmo.

 

Vi förflyttar oss återigen en förfärlig massa sjömil. Närmare bestämt 6 st. Det är ganska skönt att ha trevliga ankringsalternativ så nära. Men om vi skall stanna i varje så lär det inte räcka med en månad på Mallis…..

Nåväl San Elm/San Telmo/Sant Telm eller vad det det heter, alla varianterna på bynamnet används. Visade sig vara en riktigt mysig liten håla. Uppbyggt kring den lilla bukten enbart för turister men väldigt trevligt. Inga höga hotellkomplex utan mer små pensionat och lägenhetshotell, blandat med köpe-lägenheter.

DSC_0116

San Elm är närmsta hamn till ön La Dragonera som ligger precis utanför. En obebodd ö som från ovan lär se ut som en drake, därav namnet.

DSC_0108
Jag frågade efter en bankomat, och fick ett fniss tillbaka. Bankomat? Här? Näääää då får du åka till Andratx.
Det kan man väl säga är en bra definition: Ingen bankomat = Byhåla

På stranden fanns de obligatoriska strandstolarna/solsängarna. Regnet skvalade och solen lös med sin frånvaro. Men den stackarn som var anställd för att hyra ut stolarna var tvungen att vara på jobbet. När regnet så småningom slutade förstod vi varför han var där. Det tog inte många minuter från det att regnet slutat tills stranden var full av folk.

DSC_0113

Det regnade och åskade och den planerade natten blev tre. Ligger man för ankare spelar det ju inte så stor roll.
Varken jag eller Jonas är så väldigt förtjusta i att vara ute på havet när det åskar så det var inte svårt att stanna kvar.

När väderprognositörerna lovade en dag utan åska, då stack vi vidare norrut. Nu till guldstaden.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »