Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘#ankring’

Det är inte lätt att ankra. Att ankra  när det är många båtar på ankarplatsen är inte helt lätt och ska man dessutom ta hänsyn till vind och tidvatten så blir det en jobbig ekvation.

För några timmar sedan kom en fransk flaggad (ni som följt oss ett tag vet att vi inte är så förtjusta i franska o italienska båtar på ankarplatsen) båt och ankrade så att han låg ca 30 m från oss i sidled. Vi protesterade, de ryckte på axlarna. Det gick 3 min sedan låg de på en dryg armlängds avstånd från oss. De fick brått att ta upp ankaret. Jag ser då att se använder en Retracrable Anchor Buoy för att märka ut var de har sitt ankare. Det är en rätt så praktisk pryl. Vi har slitit ut en. Men på en trång ankring är de inte speciellt bra. Man tar upp två platser, då andra båtar måste ta hänsyn både till bojen och deras båt när de ska ankra. Den som lägger ankare med boj måste  tänka i en dimension till. Omkringliggande båtar ska inte riskera att fastna i bojen (och ev dra upp ankaret)

Nåväl den franskflaggade båten smyger upp akter om båten framför oss, Zephyr, och lägger ankare med boj. Lägger ut ca 30 m kätting vilket är OK med tanke på djupet. Han ligger nu ca 20 m framför oss och 15 m bakom Zephyr. Ankarbojen? Jo den ligger på andra sidan Zephyr som nu riskerar att trassla in sig i linan. mellan den franska båtens ankare och bojen.

Det mest irriterande är att till höger om oss och bakom oss är det hur mycket plats som helst.

När tidvattnet vänder blir det spännande. Blir det vi eller Zephyr som kommer ett krocka med fransmannen och kommer Zephyr att klara sig från att trassla in sig i ankarbojen. Spännande natt har vi framför oss. Fortsättning följer.


Ser ni den vita pricken till vänster om Zephyr. Det är Xada’s ankarboy. /  Do you see the white dot to the left of Zephyr. It is Xada’s anchor buoy.

IN ENGLISH

It is not easy to anchor. To anchor when there are many boats in the anchorage can be troublesome and you should also take into consideration the wind and tide, it becomes a difficult equation.

A few hours ago, a French-flagged (you who followed us for a while know that we are not so fond of the French o Italian boats in the anchorage) boat, Xada, and anchored so that he was lying about 30 meters from us sideways. We protested, they shrugged. It went 3 min and they were at a little more than arm’s length from us. They brought up the anchor in a hurry.  I saw then that they use a Retracrable Anchor Buoy to mark the location of their anchors. It’s a pretty handy gadget. We were worn out one. But on a tight anchoring is not particularly good. It takes up two seats when the other boats must take into account both the buoy and their boat when they anchor. The laying anchor buoy must think in one dimension to. Surrounding boats will not risk getting caught in the bend (and possibly pull up the anchor)
Well the French-flagged boat sneaks up aft of the boat in front of us, Zephyr, and adds anchor buoy. Outsource approximately 30 m chain which is OK considering the depth. He is now about 20 m ahead and 15 m behind the Zephyr. The anchor buoy? Well it is on the other side of Zephyr is now likely to get tangled up in the rope. between the French boat’s anchor and buoy.
The most annoying thing is that the right of us and behind us, it is how much anywhere.
When the tide turns, it will be exciting. Will it be us or Zephyr, that will clash with the Frenchman and will Zephyr be clear from becoming entangled in the anchor buoy. Exciting night, we have before us. To be continued.


Annonser

Read Full Post »

Vi sitter och har precis avslutat kvällens middag. Grillad fisk med färskpotatis och hemmagjord aioli. Å så gott det var! 

Jonas tittar ut över ankarviken. Konstaterar att ”shit vad den båten där borta har draggat” jag vänder mig om och konstaterar att den ligger snart uppe på piren. Deras jolle hänger i däverten i aktern men ingen syns till. Jag säger till Jonas att vi slänger i jollen och kör bort. 2,5 min senare, max. Är Jonas vid den draggande båten som nu har ca 1,5 m kvar till stenarna. Han skriker och bankar på skrovet. Paret kommer nymornat upp i sittbrunnen. Jonas får dem att snabbt fatta att starta motorn och börja dra upp ankaret. När killen fått igång motorn och fått fart på båten, framåt, har de mindre än 1 m till första synliga stenen. Tacksam? Nej, bara störd över att ha blivit störd i vad de nu hade för sig …

Härmed utnämner jag maken till dagens hjälte!


Lessen för den dåliga bildkvalitén. Min gamla iPad fixar inte bättre bilder och var vad som fanns tillhands. Sorry for the bad quality of the pictur. My old iPad is doing its best …

IN ENGLISH

We had just finished the evening’s dinner. Grilled fish with potatoes and homemade aioli. Oh that was soooo nice! 

Jonas looked out over Bay. Notes that ”shit, that boat over there is dragging” I turned around and finds that it will very soon hit  the pier. Their dinghy hangs in the davits in the stern but no person visible. I told to Jonas to launch the dinghy, 2.5 min later, max. Jonas was at the dragging boat that now has approximately 1.5 m to the stones. He screams and punds on the hull. The couple showed up, new aweked, in the cockpit. Jonas tells them to start the engine and begin to pull up the anchor. When the guy got off the engine and speeded up the boat, forward, they have less than 1 m to the first visible stone. Grateful? No, just disturbed that he has  been disturbed in whatever they were doing …

I hereby appoint my dear husband today’s hero!


Sorry for the bad quality of the photo. My old iPad is doing its best to …

Read Full Post »

De tre senaste nätterna har vi tillbringat på ankarplatser som vi för några år sedan inte ens hade funderst över. De har varit öppna för alla vindar utom rakt östliga. Sandbottnar med bra fäste, byar eller samhällen vid stranden och inga andra båtar.

Svaga vindar på dagen och helt vindstilla på natten. Vi har sovit som stockar. Vaknar på morgonen och kan ta ett dopp, precis som vi är skapta, frukost och sedan lyfter vi ankaret för att motorera till nästa destination, några timmar bort. Enda smolket i bägaren är att vinden är för svag för att segla i.

Nu har vi nått vår vinterdestinstion. Men vi ankrade utanför pirarmarna för att njuta en sista natt och morgon i ”splendid isolation”

IN ENGLISH

Three nights in a row we have anchored in placed that we for a couple of years ago wouldn’t even have considerated as possible ancharages. They have been open for winds from all directions except the east. Still we have hade close to a village or city.

And we have had just marvellous evenings and nights.  Light winds during the day that has completely died out during the night. Sleept like a baby, woken up to a completely flat water. No one around, allowing you to take a morning swim as God created you.

Then breakfast, lifting the anchor and, sadly/unfortunatelly, motoring away to the next destination. it would have been nicer to sail away….

This afternoon we arrived to our winter harbour, but we are on anchor outside the harbour to fully enjoy the last night in splendid isolation.

Read Full Post »

Bequia

Det roliga med St Vincent and The Grenadines är att det finns så många öar att besöka. Små och stora öde och bebodda. Mycket att besöka utan att behöva krångla med in och utcheckningar.

Vi började ju på Union Island sedan Tobago Cays och Mayreau som vi iofs bara seglade runt. Den viken vi hade tänkt ankra i var full med bojar och båtar och dyningen letade sig in så det såg inte så trevligt ut. Så har vi ju då kändisön Mustique som vi hoppade över då de skulle ha ohemult mycket pengar för att ankra eller ligga på boj. Så då fick det bli Bequia istället. Vi hade fått tips om att det skulle vara musikfestival där till helgen och det lät ju trevligt.

Efter en härlig segling i ca 10 m/s kom vi fram till en vik som inte var så stor som vi trott och fylld med fler båtar än vi trott. Men vi lyckades hitta en vettig ankarplats lite trångt men det var lika för alla. Skillnaden är egentligen bara ankringstekniken. Vi är noga med att lägga ankaret med 5 gånger djupet på kättingen (5 m djupt = 25-30 m kätting ute), låta båten i lugn och ro lägga sig rätt och sakta själv dra ankaret rätt, sedan backar vi först försiktigt så att ankaret kan hinna gräva ner sig och när vi känner att det sitter, så ökar vi varvtalet på motorn. Då är vi säkra på att inte dragga och att bottnen håller. Men som sagt alla är inte så noga. Många tycker att det räcker med att ankaret når ner till bottnen, några lägger ut en massa kätting utan att kontrollera att ankaret har fått fäste. De värsta lämnar båten ca 5 minuter efter att ankaret är nere. som ni kanske förstår så var det ganska många som draggade runt omkring oss. Ingen båt blev skadad men det var nära vid några tillfällen.

Vi träffade en del gamla bekanta, alltid trevligt. Och så möte vi äntligen Atraxia med Johanna och Ron. Jag och Johanna har haft en del kontakt via Facebook och det var urkul att träffas i verkligheten. Eftermiddagen försvann i ett nafs.

Vi hade läst/hört att det skulle vara bra att proviantera här i Bequia, så dagen efter tog vi kylbag och Dramaten med oss upp i byn. Återigen så undrar vi vad som är kriteriet för bra proviantering. Stämmer absolut inte med vår syn på det hela iallafall. Det fanns bara fruset kött/fläsk/kyckling styckat på så konstigt sätt att det inte gick att se vad det var och det stod inget på förpackningarna heller. Botten notering gjordes när vi hittade en massa svarta, omärkta plastpåsar i frysen. Undrar hur mycket de säljer av det. Gick inte att avgöra om det var kött eller fisk när man klämde på påsarna.
Utbudet av vin och sprit var dock väldigt stort…….. Så kylbag och Dramaten förblev inte helt tomma men nästan. Positivt dock, jag hittade ett paket med bacon som nog var det godaste vi hittat hittills!

Men byn var mysig och de hade en väldigt trevlig strandpromenad, som när den är färdig renoverad kommer att sträcka sig längs nästan hela östra sidan av bukten.

 

DSC_0053 DSC_0051 DSC_0054 DSC_0055

Hittade den hittills sötaste bokhandeln:

DSC_0077

 

Bequia är den enda ön i hela östra Karibien som har tillstånd att fånga val. Man får lov att fånga 4 st per år men bara på det gamla traditionella viset med roddbåtar/kanoter och harpuner. Då det är ytterst få som vet hur man gör nu för tiden så blir det inte så många valar fångade.

Men Valfångarbaren finns kvar. Sitsarna på barstolarna är ryggkotor från val och man har använt andra ben från valarna för att dekorera med. Läckert var det iallafall

DSC_0075 DSC_0074

Musikfestivalen då? Nja jo det var ju festival men biljettpriserna var lite dyra så vi avstod. Att man inte kunde få reda på vad för sorts musik det skulle spelas gjorde också att vi drog oss ur. Tänkte att, visa av erfarenheten, vi kommer att höra i ankarviken ändå. Men inte denna gången. De måste ha riktat högtalarna från vattnet. Lite snopet ska jag erkänna.

Read Full Post »

Efter några veckor i Chania var det dags att röra på sig igen. Vi följer Kretas norra kust och går österut. Så småningom skall vi hamna i Agios Nikolaos marina.

Våra batterier är på upphällningen. Hälften av vår batteribank har redan kastats ut då de blev överhettade och hade problem med laddningen. Det ska bli spännande att se hur detta kommer att funka på ankarplatserna.

Första stoppen var i Rethymion, och som vanligt så finns det många sätt att stava ett ortsnamn på. Staden ligger ca 35 sjömil öster om Chania. Här har man byggt en ny stor marina, men tydligen är det ingen ordentlig ägare till hamnen. Man ligger fint vid pontonbryggor där det finns både el o vatten. Om man använder något av det så skall man gå till seglingsklubben och betala. Sedan får man knata tvärs över hela stan för att hitta Port Polis och få stämpel i DEKPAn och betala för övernattningen. Det är lite svårt att förstå varför man inte kan få fixa allt på ett o samma ställe.

Rethymion_20120926_522-

Port Polis här i Rethymion har sitt eget sätt att räkna dagar. Två datum = två dagar, oavsett om man har varit i hamnen 24 timmar eller inte. Försökte få tjejjen att ta reson, men gav upp. Det är ju trots allt bara fråga ca 100 SEK/dag.

Nästa dag kastade vi loss förtöjningarna och seglade till Mpali eller som vi säger Bali, jag var lite elak mot mina kompisar på Facebook och lade ut att vi seglar till Bali. Många önskade oss lycka till på den långa resan och varnade oss för pirater. Härligt med omtänksamma kompisar. När vi kom fram lade jag ut ett kort och sa att vi var framme efter en seglats på ca 3 timmar. Hoppas att ingen tog illa upp. Lite skoj måste man ju få ha.

Ormos Bali_20120926_549-Ormos Bali_20120926_548-

Det var skönt att få ligga för ankare igen och kunna bada när andan faller på, och det gör den ofta. Faller på alltså. Vi har väldigt varmt fortfarande, 28-32 grader i luften och inte så mycket vind. Då är det skönt med att ha nära till ett bad.

I Heraklion finns det en kille som har agenturen för Volvo Penta. När vi ändå seglade i närheten gick vi in i Heraklions hamn och lade till utanför hans verkstad. Vi ville att han skulle lyssna på motorn och kolla vad vi behöver göra. Mikalis, som han heter, är en mycket stilig man som sällan är smutsig av olja och alltid är välklädd. Får inte ihop det riktigt med motormekandet. Nåväl Mikalis är lite av Bosse Bildoktor. Han lyssnar ett tag, ställer några frågor och ställer en diagnos. Helt underbart. Motorn mår bra, vi behöver justera ventilerna och byta kamrem på stora motorn och på dieselgeneratorn har vi en bränslepump som läcker in diesel i oljan så den måste också åtgärdas. Inga större fel alltså vilket känns mycket skönt.

Vi ville inte stanna i Heraklions hamn utan fortsatte till ön Dia som ligger strax norr om staden. Ön är obebodd och väldigt karg. Inte ett träd så långt ögat når, men där emot mysiga små vikar.

Nisos Dia_20120927_561-
I viken vi valde visade det sig vara mycket fisk. Vilket gladde oss då det tyder på att fiskbeståndet är påväg att återhämta sig. Här har i många år varit väldigt ont om fisk pga stora trålare som tagit upp allt som funnits.

Men mitt kvällsdopp fick ett abrupt slut. Jag simmade runt båten i sakta mak, precis som jag brukar och när jag hade ca 5 m kvar till badstegen hör jag ett konstigt plaskande och vinande ljud. Tittar mig omkring och får syn på ett stort stim med småfisk som försöker undkomma en stor fisk genom att i princip simma ovanför vattenytan. Jösses den jagande fisken verkar stor hann jag tänka innan jag med något konstigt hopp lyckas förflytta mig 5 m och upp på stegen i en och samma rörelse. Jonas skrattade gott åt mig.

En våra absolut sämsta ankringar med lina i land gjorde vi här. Allt gick fel. Nej, inte riktigt allt, vi fick ingen lina i någon propeller som tur var men i princip allt annat. Det tog oss säkert 2 timmar in vi fått båten ankrad där vi ville och fått förtöjningslinan i land. Vi måste göra något åt lin-förvaringen ombord samt skaffa bättre flytlinor än den ynka tampen vi har i dag. Ett problem att lösa under vintern.

Två nätter senare seglar vi vidare till Elounda Bay som ligger strax norr om Aghios Nikolaus. En bukt som skyddas av öarna Spinalonga och Kolokytha.

Elounda_20120930_593-
Elounda Bay

Hela bukten mellan Elounda, Plaka och öarna är ca 5 m djup med sandbotten så det är bara att välja var man vill ligga. Tyvärr så är de omgivande bergen väldigt höga 300-1700 möh vilket gör att vid vissa vindriktningar får man kraftiga fallvindar. Dvs vinden accelererar ner för bergssidan och kan bli dubbel till tre dubbel i styrka jämfört med på andra sidan berget. Kan vara lite jobbigt om man inte har tagit hänsyn till detta när man ankrar. Det var inget vi drabbades av denna gången eftersom vi fick väldigt lugnt väder.

Seglingen från Dia till Elounda Bay blev en sådan där riktigt propaganda segling. Vind ca 10 m/s slör till halvvind och inga byar. Vågorna hade inte byggt upp så vi gick stadigt. Seglade alla 35 sjömilen med Gennackern och loggade runt 8 knop.
Fiskelinan var i som vanligt, vi hoppas ju alltid att det ska bli napp, men hittills har ingen fisk ens tittat på vår wobbler. Men nu var det något stort som tyckte wobblern var läcker. Jösses vad stirriga vi blev. Jonas började veva in linan och jag letade efter fiskekroken för att få upp fisken med. Ingen av oss tänkte på att släppa på seglet så att vi minskade farten, och fisken den släppte. Åh så besvikna vi blev, men det nappade iallafall!

Vi var 5 båtar som ankrade i närheten av varandra och vi kände alla båtarna, de var, liksom vi, på väg till Aghios Nikolaous för vinterhamn men passade på att njuta av några sista dagar i frihet.

Under tiden vi låg där inföll Kanelbullens dag. Självklart måste man bjuda sina icke svenska seglar kompisar (och Johan på¨Amber från Ljunghusen så klart) på denna svenska delikatess. Sagt o gjort i 30 gr värme började jag baka kanelbullar! Packade ner de fortfarande varma bullarna i plastpåsar och tog jollen och körde runt till båtarna och lämnade fikabröd. Det blev otroligt uppskattat.

Hur det fungerade med elen ombord? Absolut inga problem. Vi behövde inte gå upp i ottan för att köra dieselgeneratorn som vi fruktat. När solpanelerna började leverera ström vid 0730 på morgonen så laddade de så mycket att det räckte att starta generatorn som vanligt vid 9.30 tiden.

Ön Spinalonga besökte vi en förmiddag. Hela ön är ett gammalt venetianskt fort, byggt på 1500-talet. Men ön är nog mest känd för att ha huserat en relativt stor spetälskekoloni. Den var den sista i Europa när den stängdes på 1957.

Elounda_20120930_592-

Den lilla byn där de lepra sjuka bodde. Inte så långt från civilisationen egentligen men i verkligheten hade lika gärna kunna bott på månen.

Elounda_20120930_603- Elounda_20120930_604-Elounda_20120930_605-
Lite prov på Venetiansk byggnadskonst

Normala männskor köper en biljett till en av tur-båtarna som går till Spinalonga. Men vi är ju inte så normala. Så vi tog vår dinge och körde dit, ca 1 sjömil. Folk tittade lite konstigt på oss när vi kom. Kan inte alls förstå det……..

Elounda_20120930_579-
Kajen på Spinalonga där vi trängde oss in med jollen

Read Full Post »

Vi fortsätter vår resa söderut och nästa stopp var tänkt att bli Neapoli, men vi hade nog läst på lite dåligt. Det visade sig vara en väl utnyttjad kommersiell hamn med massor av lastfartyg som låg på redden och väntade på att lassa eller lossa. Där ville vi inte ligga. Så vi vänder 90 grader och går västerut mot Nisos Elefanisos, där har vi varit 2 gånger tidigare men denna gång väljer vi en vik på ostsidan av ön. Det blåser lite grand och prognosen varnar för kraftigare vindar under natten. Men vi ligger bra här, inte helt vindlä men våglä, vilket är nog så viktigt då det oftast är vågorna som gör att ankaret lossar, inte vinden.

Viken är relativt stor och det är lagom ankardjup i hela bukten, naturligtvis kommer det en italiensk jättestor segelbåt (dubbelt så stor som oss) och eftersom det är italienare ombord så lägger de sitt ankare nästan i vår sittbrunn. Jag förstår inte varför de måste ankra så nära.

Nästa nattgranne blir en amerikanare, det är fortfarande gott om plats i bukten. Var han lägger sig? Jo ca 20 meter precis framför oss, draggar han så åker han rakt in i oss. Suck.. Jonas går upp på däck och lyckas övertyga honom om att det är bättre att gå lite längre norrut i bukten, ca 100 m. Och det var ju tur, för under natten så draggade amerikanen.

Nåväl vi sover gott och på morgonen fortsätter vi mot Kithera/Kythera (vad enkelt det varit om namnen på öarna stavades på ett sätt…) Ön sägs vara Afrodites födelseö. Enligt legenden föddes hon i skummet från vågorna och växte upp på Kythera för att som vuxen flytta till Cypern.

Första stoppet blir i en stor vik, Palaipoli. Har finns en liten hamn, med betoning på liten. Vi fick inte plats. Men det gjorde inte så mycket bukten bredvid var enorm och vi fick bra fäste i sanden med ankaret i lä av en klippa. Det var lite nervöst att gå in här eftersom det inte fanns några vettiga djupangivelser någonstans, varken på papperssjökorten eller i något av våra två navigationsprogram inte heller Piloten gav någon vägledning. Men sakta men säkert tog vi oss in på ca 7 m djup och lade ankaret. Jonas dök sedan ner och kollade botten. Eller dök o dök, vattnet var så klart att det räckte att snorkla på ytan. Men där var bara sand, ev kunde det vara några stenar i en tångruska men de var inte i vägen för oss.

Palaipoli_20120906_396- Palaipoli_20120906_399-
Där vi låg och sedan resten av bukten. Husen långt borta ligger vid den lilla hamnen

Det skulle komma en kuling om någon dag och därför ville vi ha lite bättre skydd än vi fick här, så vi stannade bara en natt. Morgonen efter fortsatte vi till Kapsali på sydspetsen av Kithera.

Kapsali är en liten by vid foten av ett berg med strand, en pir och en massa kyrkor. Ligger ca 1 timmes promenad i uppförsbacke från huvudorten, Kithera. Vi gick inte dit. Tar det en annan gång.

Kapsali_20120907_405- Kapsali_20120907_410-

Det blåste ganska ordentligt i kulingen, men vi låg bra här. Men man lämnar inte båten på en ankring om det blåser ordentligt. Man vet ju inte vad som kan hända. Och det var huvudanledningen till att vi inte besökte byn Kithera.

På eftermiddagen när Jonas tog en siesta och jag satt och läste hörde jag plötsligt hur någon visslade och hojtade. Jag gick upp för att se vad som stod på. Ser då en ensam liten jolle komma flytande och de som visslade och hojtade var de franska ägarna som låg en bit framför oss. Jag väckte Jonas för att få hjälp att sjösätta vår jolle, men Jonas klok som vanligt hoppade i vattnet och hämtade den drivande jollen. Det hade ju tagit alldeles för lång tid att sjösätta vår.
Fransmannen kom och hämtade jollen hos oss, och vi blev inbjudna på en drink på eftermiddagen. Vi hade några trevliga timmar och fick massor av tips och råd. De hade seglat varvet runt under 7 år och var nu på väg tillbaka till Frankrike för att bli landbaserade pensionärer.

Kithera är den sydligaste ön bland de som räknas till de Joniska öarna och ligger strax söder om Peloponessos. Det är ca 3000 personer som är bofasta på ön och de livnär sig i huvudsak på jordbruk. Ön är ganska låg, det högsta berget är strax under 500 m ö h.
Ön har varit bebodd sedan Myceanarna bosatte sig här på 2000-talet före Kristus. Jösses det är ju 4000 år sedan! Och som de flesta öarna här har de varit ockuperade av Venetianare, Turkar, Fransmän, Ryssar och engelsmän. De senare lämnade över ön till Grekerna i mitten av 1800-talet.

Man kan antingen flyga hit från Aten eller åka färja från Pireus, Neapoli eller Kreta. Om man nu känner för att åka till en ö som inte är så turistisk.

Read Full Post »

Har har man seglat runt bland en massa underbara öar, legat i fantastiska vikar, upplevt underbara små byar och städer under hela sommaren. I sin enfald så tror man då att man sett det mesta och att denna ödsliga kust längs den östra sidan av Peloponisos bara skall bli en trist transportsträcka. Men vad vi bedrog oss.

Vi lämnade Poros och seglade söderut, första stoppet skulle bli ön Spetsai och någon vik på syd eller sydvästkusten. Vi läste lite grand om ön och insåg att vi nog skulle ha gått till huvudorten på ön, som verkade hel mysig. Men då det skulle bli en relativt lång avstickare från vår huvudkurs, så valde vi sydkusten istället. Vi seglade med akterliga vindar i princip hela vägen från Poros och hade en mycket behaglig tur. När vi närmar oss Spetsai vrider vinden så vi får in den framifrån istället. Javisst, det hade vi glömt, just i denna delen så är den förhärskande vinden sydostlig istället för nordlig. Så den viken vi hade sett ut strök vi med en gång, den var helt öppen från syd och ganska gungig.

Spetsai är en ganska låg ö och väldigt grön och lummig.

Spetsai_20120903_338-

Mittemot Spetsai ligger den privata ön Spetsopoula, den ägs av en av Greklands rikaste redare. Det är inte tillåtet att ankra någonstans runt denna ö, och det lilla vi såg, så var det små mysiga vikar med stugor och badbryggor överallt.

Spetsopoula_20120903_348- Spetsopoula_20120903_349-

 

Vi fortsätter runt till den västra sidan och hittar viken Ay. Anaryiroi. Vilket litet guldkorn!

Ay Anaryiroi_20120903_326- Ay Anaryiroi_20120903_328-

Vi fick en helt underbar solnedgång på köpet.

Ay Anaryiroi_20120903_329-

Vinden vred åt norr under natten och tog tyvärr inte vågorna med sig, så vi hade vågor som slog in i aktern hela natten så sömnen blev inte så god som den brukar vara.

Morgonen efter fortsätter vi söder mot Monemvasia bukten, en ganska stor bukt med många val möjligheter att ankra.

Bukten har fått sitt namn efter den stora Monolit klippön som härbärgerar byn Monemvasia. Byn, som inte har fått någon nybyggt hus sedan början av 1800-talet ligger på sydsidan av ön och ser verkligen ut som om Medeltiden har stannat upp här. Urläckert.

Monemvasa_20120905_357-
Norra sidan av Monemvasia

Monemvasa_20120905_364- Monemvasa_20120905_371-

Södra sidan.

För att komma till denna ö har man numera byggt en bro, och staden på fastlandssidan, Yefira (som betyder bro)är en sömnig underbar liten by med massor av restauranger vid kajkanten. När vi hade lagt till med jollen fick vi kryssa mellan borden för att komma upp på vägen.
Vi passade på att fylla på förråden lite grand och åt en Gyros (på turkiska heter det kebab) innan vi seglade vidare.

Plötsligt får vi se något som rör sig i vattnet, ett litet huvud sticker upp med ojämna intervaller. En sköldpadda! Den simmar ända fram till kajkanten och jag får en liten videosnutt av den. Jag tror att det är en Carreta Carreta.

Read Full Post »

Older Posts »