Strax norr om Sicilien ligger en liten ögrupp, Lipariska öarna. Det är 7 öar som alla är gamla vulkaner. En är fortfarande aktiv och det är Stromboli, det sägs att Odysseus använde Stromboli som ett riktmärke vid sina färder och än idag kan man se den på långt håll när man är ute på havet. Både dag och nattetid.

Isola di Volcano är inte riktigt aktiv, men det ryker fortfarande från Il Crate Grande och doften av ruttna ägg ligger tung över ankarviken. Känner man för att bada gyttjebad eller i svavelbubblande vatten kan man göra det här. Eller ta en promenad upp till kratern.

Vi lämnade Cefalú och seglade rakt över till Isola Filicudi som ligger näst längst väster ut av öarna. Nej nu ljög jag. Vi seglade inte vi gick för motor. Spegelblankt hav.
På Filicudi finns det en bilväg, men den går inte runt hela ön. Att ankra var spännande. djupet gick från 200 meter till ca 15 meter inom loppet av ca 150 meter. Ganska brant botten alltså. Ankringsbart djup är då väldigt nära land, och det kändes inte så kul att ligga så nära en klippkust. Men det fanns inget val. Tyvärr så blev ju nattsömnen därefter också.

Det går färjor mellan alla öarna blev vi varse på Filicudi. Vi hade öppnat fönstret till akterkabinen och spänt upp vår vindstrut för att fånga lite vind att svalka ned lite. Akter om oss kommer det en färja som strax innan oss trycker gasen i botten och drar upp gigantiska svallvågor. Tre av dessa är så höga och kraftiga att de slår upp på akterrufftaken och naturligtvis hamnar en hel del vatten även i sängen under det öppna fönstret. Det som vi yttrade passar inte i skriven form, men ni kan säkert gissa. Som tur var hände detta på förmiddagen så madrassen hann torka till kvällen.

Dagen efter seglade vi högervarv runt Filicudi och fortsatte sedan över till Isola Salina. Salina är en ö som består av 2 vulkaner och både araber och greker kallade ön för “Tvilling-ön” när de härskade över området. Namnet Salina, härstammar saltsjön i Punta Lingua, där man utvann salt från havsvattnet. Detta salt användes sedan för att salta in kaprisen man skördat. Idag finns det ingen saltutvinning kvar. Däremot är nordsidans sluttningar fulla med vinodlingar för att framställa det lokala vinet Malvasia, som är ett sött vitt vin. Salina är den enda ön i ögruppen som har eget sötvatten. Alla andra öar får sötvatten transporter.

Granne med Salina ligger Isola Lipari som är huvudön i ögruppen och som gett ögruppen dess svenska namn. På övriga språk kallas ögruppen för Vindarnas öar, Aeolian Island, Isola Eolia osv.
På Isola Lipari har vi tillbringat mest tid. Vi hittade en härlig vik på södra sidan där vi ankrade i många dagar. Klart vatten och inte alltför mycket svall från färjor och motorbåtar. Dessutom lä från alla håll utom Syd. Fast om det var bra vete katten. Vi hamnade i en värmebölja och har haft temperaturer en bra bit över 40 grader i skuggan och 30 grader i vattnet. Då hade lite vind varit välkommet. Nu tillbringade man mesta delen av dagen i vattnet istället.

Som vanligt på dessa öarna är det svårt att hitta ankarplatser med ett hanterbart djup. Så om man planerar att segla hit, är det klokt att ha mer än 60 m kätting. Det är i minsta laget har vi insett. Tyvärr så räcker det ju inte med att ankaret når bottnen. Helst ska man få ut 4-5 gånger djupet för att ligga tryggt och säkert, men här fick vi nöja oss med 3 gånger djupet.

Nästa ö som fick besök var Isola di Volcano, sydost om Lipari. Avstånden mellan Salina och Lipari och Lipari Volcano är bara några sjömil. Väldigt nära varandra alltså.
Att segla runt Volcano, tog en förmiddag och dagen avslutades i Porto Levante. Här finns en liten by, med supermercado, slaktare, fiskare och en grönsaks-frukt-vin affär samt en väldig massa turistshopppar och restauranger. Att hyra scooters var inte så svårt det heller. Många uthyrare. De flesta som kommer hit på semester verkar vara italienare och fransmän.

Vi fick även besök från Sverige här. Våra goda vänner Jan och Eva seglade med oss i 4 dagar och vilar nu ut på ett fint hotell i Lipari. Vi hade härliga dagar med segling, bad och turistande.

Att ankra utanför Lipari stad går. Men är gungigt och med ett mycket varierande djup. Det grundaste stället vi hittade var 11 meter och det bästa stället med bäst ankarbotten var nedanför kastellet. Djupet ligger där på ca 15 meter.

Men allt skall ju inte vara problemfritt. Jollen bråkar med oss. Vi har en Carib med dubbelskrov och det yttre skrovet släpper in vatten. Vi har haft strul med detta en längre tid och Jonas har lagat ett antal gånger. Men något måste ha gått snett vid senaste lagningen för nu får vi in säkert 50 liter på bara någon timme i vattnet.
Härom kvällen när vi som vanligt skulle dra upp jollen på akterdäck för nattförvaring. Gick förtöjningstampen av. Det bara smällde till och jollen gled tillbaka ner i vattnet. Ungefär samtidigt var Jonas i vattnet. Jag blev helt förskräckt. Jösses- ramlade han? Han blev väl inte skadad? Nej då när jag kom till aktern såg jag att han hängde i jollen. Allt var OK, inga skador. Den här kvällen blåste det ca 7-8 m/s och Lady Annila låg med nosen mot vinden, vilket gjorde att jollen fort hade drivit iväg från oss om inte Jonas varit så snabb. Fram med ny tamp och vi kunde dra upp jollen på plats efter att ha tömt den på mycket vatten.

Men nu är vi färdiga med de Lipariska öarna och nya äventyr väntar. Idag går vi vidare till östra Sicilien för att se vad den kustremsan har att erbjuda.