Ett av mina stora kval är nu ett minne blott. Vi har seglat över hela Biscaya. Ja, inte hela på en gång men i två etapper, vilket inte gjorde resan kortare.

I torsdags fick vi äntligen motorn till förseglet monterat igen. Reparerat och klart. Jag tror att de förstod att vi väntat på dem, för så fort de kom med motorn började vi att packa ihop cyklarna och att sjöstuva båten. De hann knappt av båten innan vi startat motorn och kastas loss. Vinken kunde knappast blivit tydligare.

Så kl 13.00 gav vi oss iväg med kursen inställd på La Coruña, Spanien. Vi har nu ca 365 nm att klara av och vi trodde att vi skulle kunna hålla ca 6 knops fart och beräknade vår ankomst till lördag eftermiddag/kväll.
De första 18 timmarna hade vi vinden nästan i nosen, vi seglade på en bidevind på 10-13 m/s vilket gjorde vågorna lite oroliga. Seglatsen var lite guppig. Bidevind är ju inte bästa vindvinkeln för oss, tyvärr. Men vi visste att vinden skulle vrida och minska så då är det lättare att stå ut. Vindvridningen kom betydligt senare än vi räknat med men vinden avtog precis enligt planerna. Hade vinden vridit samtidigt (som den skulle) så hade vi kunnat segla med stora Genackern i de lätta vindarna, men eftersom västan var väldigt istadig så fick det bli motorgång de sista 30 timmarna.

Resan tog 65 timmar och 26 minuter och blev 380 nm lång. Vi hade en snittfart på 5,8 knop med en maxfart på 8,9 knop.

Vad hände då? Ingenting.

Eller jo, klart att det hände saker. Bl a så hade jag min första vakt under segel och vindar på 10-13 m/s. Det gick alldeles galant! vi  hade delfinbesök vid ett antal tillfällen men det var så mycket vågor så det gick inte att fotografera speciellt bra.
Men det var lite läckert på lördagen när vågorna hade lagt sig och vattnet var väldigt stilla (inte helt men nästan platt) då såg man helt plötsligt att vågorna bröt några hundra meter från båten. Där var ca 4500 m djupt och vågorna var så små att de inte skulle kunna bryta. Så står man där och funderar över vad det är när man plötsligt ser något hoppa upp ur vattnet. Det är alltså en flock om 4 delfiner som simmar och hoppar. Några hundra meter bakom ser man nästa flock komma på samma sätt. Totalt var det nog 4-5 flockar om 4-6 delfiner i varje. Rätt som det var skickade dom en spejare för att titta vad vi var för något. Spejaren kom i en helt otrolig hastighet mot båten, saktar in, lägger sig jämsides och simmar med en liten stund och vänder sedan tillbaka till sina kompisar.

 
Andra båtar har vi inte sett överhuvudtaget, så delfinernas besök var ett bevis om att jag och Jonas inte var ensamma på planeten. Vilket det kändes som.

Vad har vi gjort då? Ja, det är tur att vi har ett stort bibliotek ombord, vi har nog läst ut 2 böcker var och när vi inte orkade läsa så blev det en film. Men filmerna blev mest på nätterna när det var mörkt. Solsken och en laptop-skärm går inte riktigt ihop.

Månen har följt oss och lyst upp nätterna. När man är mitt ute i ödemarken utan en massa elljus som stör upptäcker man hur fantastiskt många stjärnor det finns på himlen. Man blir väldigt filosofisk när man sitter ensam på natten och bara har månen och stjärnorna som sällskap.

La Coruña ankom vi till kl 0600 på söndagsmorgonen. tyvärr så missade vi gryningen med ca 1 timme. Trots att vi minskat farten betydligt de sista 10 timmarna för att tajma in soluppgången så var det fortfarande mörkt när vi kom till hamnen. Det är inte så kul att segla in i en okänd hamn när det är mörkt, och speciellt inte när de har byggt om hamnen så att den inte stämmer med de uppgifter vi har.
Men mer om det nästa gång.

Jag vidhåller fortfarande: NAVIGARE LAJBAN EST!

Solnedgång på Biscaya