Vi hade inte fått ordning på el-problemet. Det var större än vi trodde.

Ungdomarna tog jollen för att utforska lite grottor och de tog med sig den handburna VHFn för att kunna hålla kontakt. När de kallade upp oss upptäckte vi att den stationära VHFn inte klarade av att sända. Så snart man tryckte in sänd-knappen stängde den av sig och startade upp igen så snart man släppte knappen.
Radar, AIS och GPS ville inte heller fungera som de skulle. Vi beslöt oss då för att så fort som möjligt ta oss till Porto Torres där vi visste att vi kunde få tag på reservdelar och att det dessutom fanns ett serviceställe för vår winsch.

Seglingen norrut blev av det tuffare slaget. Vågor på 3-5 meter och vinden emot oss. Vinden vred så småningom och mojnade så att seglingen blev trots allt uthärdlig(vissa tyckte den var klart njutbar). Stackars Anna som gjorde sin premiärsegling var dock lite blek om nosen trots sjösjukepiller. Vi hade dock en liten utmaning kvar, skulle vi gå igenom en mycket trång och grund passage med vinden och vågor i häcken eller skulle vi förlänga vår segling med lite drygt 20 nm  och runda Isla Asinara? Efter överläggningar och mycket kikande i kikaren så beslutade kapten att vi går igenom med revade segel och motor på. Smalaste stället var knappt 60 m brett. Efter ett par rejäla surfar och en gipp på skärningspunkten mellan två enslinjer och var vi igenom och alla pustade ut.

Efter 5,5 timmar kan vi lägga ankare i bukten utanför Stintino. Det var skönt med lä för både vågor och vind.

Dagen efter fortsätter vi mot Porto Torres, en kort segling på ca 10 nm. Ungdomarna solar på däck och då vinden är fördelaktig både i riktning och styrka så kan vi hissa stora Genackern. Riktigt propaganda segling! och ungdomarna njöt på lite olika sätt:

Jag hade bokat plats i marinan, men av någon anledning hade bokningen inte fungerat, kanske att båtar som skulle lämnat inte gjorde det. Så vi fick ligga longsides en stenkaj. Så fick ortsbefolkningen något att titta på också. Vi är lite exotiska med vår svenska flagga. Roberto, marinelektriken, kom och fixade ankarwinschen. Han kopplade loss kättningräknaren och allt funkade. Klart på mindre än 1 timme.

Jonas och Joakim började undersöka varför navigationsinstrumenten inte ville fungera. Inte ens nu när ankarwinschen funkade. Problemet identiferades snabbt. 2 reläer hade brunnit. De monterades loss efter att alla sladdar mätts upp och märkts och sedan skickades Philip ut på stan för att fixa reläer. När väl de ny areläerna var ombord skulle de ju “bara” monteras. Men trots all noggrannhet innan bortkopplingen fick Jonas inte ihop det. Vi fick ringa Roberto en gång till. Han kom dagen efter och fick klia sig ordentligt i huvudet innan han fick ihop det. När allt var klart, frågade han var vi skulle tillbringa vintern, för han kunde tänka sig att dra om vårt elsystem. Han såg lite lessen ut när vi svarade Grekland.

Dagen efter fick vi byta plats och blev anvisade plats vid en ponton. Jag var lite tveksam då det såg mycket trångt ut, men marina ägaren insisterade så vi flyttade oss. Det var trångt! Jonas fick precis runt båten utan att fastna i ankarlinorna på andra sidan. När väl ankarlinorna var uppdragna på båten visade sig att bojstenarna som höll Lazy-linorna var anpassade för båtar på ca 10 meter. vilket resulterade i att vi fick lägga förförtöjningen på knaparna 5 meter in från fören. Det skulle vara lugnt väder så det funkade. Men kändes inte riktigt bra.

När vi gick i land, stod det en skylt på bryggan: Båtar max 10 m!! Kul att ägaren har koll på sina båtplatser…

Två nätter i hamn var alldeles tillräcklig så när vi kunde kasta loss kändes det väldigt bra. Att vi hade vädergudarna med oss gjorde ju inte saken sämre. Vind från väst när vi skulle mot nordost kändes perfekt och med en vindstyrka på runt 5-7 m/s gjorde att vi kunde hissa både stora gennackern och mezzanstagseglet.

Efter ca 1 timmes segling, smäller det till och hela genackern ligger i vattnet. Jag och ungdomarna var uppe på däck och började hala in seglet medan Jonas tog hand om mesanstagseglet så att vi inte gjorde så mycket fart framåt. Seglet bärgades på några minuter och vi kunde se vad som hänt. Bandet som förband segel och strumpa hade gått av! Bandet var ett vävt textilband i tre lager och skulle inte kunna gå av. Kändes skönt att det inte var själva seglet. Efter att vi bytt ut bandet mot en dynematamp som knopades och syddes på plats så kunde vi hissa genackern igen.

Efter ytterligare någon timme lade vi ner ankaret i Baia de Reparada. När man tittade sig omkring trodde vi att vi hamnat i Bohuslän. Slätslipade klippor, små vikar, låga buskar och lite ängsmark.

Kändes nästan som hemma…