Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘#portotorres’

Vi hade inte fått ordning på el-problemet. Det var större än vi trodde.

Ungdomarna tog jollen för att utforska lite grottor och de tog med sig den handburna VHFn för att kunna hålla kontakt. När de kallade upp oss upptäckte vi att den stationära VHFn inte klarade av att sända. Så snart man tryckte in sänd-knappen stängde den av sig och startade upp igen så snart man släppte knappen.
Radar, AIS och GPS ville inte heller fungera som de skulle. Vi beslöt oss då för att så fort som möjligt ta oss till Porto Torres där vi visste att vi kunde få tag på reservdelar och att det dessutom fanns ett serviceställe för vår winsch.

Seglingen norrut blev av det tuffare slaget. Vågor på 3-5 meter och vinden emot oss. Vinden vred så småningom och mojnade så att seglingen blev trots allt uthärdlig(vissa tyckte den var klart njutbar). Stackars Anna som gjorde sin premiärsegling var dock lite blek om nosen trots sjösjukepiller. Vi hade dock en liten utmaning kvar, skulle vi gå igenom en mycket trång och grund passage med vinden och vågor i häcken eller skulle vi förlänga vår segling med lite drygt 20 nm  och runda Isla Asinara? Efter överläggningar och mycket kikande i kikaren så beslutade kapten att vi går igenom med revade segel och motor på. Smalaste stället var knappt 60 m brett. Efter ett par rejäla surfar och en gipp på skärningspunkten mellan två enslinjer och var vi igenom och alla pustade ut.

Efter 5,5 timmar kan vi lägga ankare i bukten utanför Stintino. Det var skönt med lä för både vågor och vind.

Dagen efter fortsätter vi mot Porto Torres, en kort segling på ca 10 nm. Ungdomarna solar på däck och då vinden är fördelaktig både i riktning och styrka så kan vi hissa stora Genackern. Riktigt propaganda segling! och ungdomarna njöt på lite olika sätt:

DSC_0098DSC_0094DSC_0097

Jag hade bokat plats i marinan, men av någon anledning hade bokningen inte fungerat, kanske att båtar som skulle lämnat inte gjorde det. Så vi fick ligga longsides en stenkaj. Så fick ortsbefolkningen något att titta på också. Vi är lite exotiska med vår svenska flagga. Roberto, marinelektriken, kom och fixade ankarwinschen. Han kopplade loss kättningräknaren och allt funkade. Klart på mindre än 1 timme.

Jonas och Joakim började undersöka varför navigationsinstrumenten inte ville fungera. Inte ens nu när ankarwinschen funkade. Problemet identiferades snabbt. 2 reläer hade brunnit. De monterades loss efter att alla sladdar mätts upp och märkts och sedan skickades Philip ut på stan för att fixa reläer. När väl de ny areläerna var ombord skulle de ju “bara” monteras. Men trots all noggrannhet innan bortkopplingen fick Jonas inte ihop det. Vi fick ringa Roberto en gång till. Han kom dagen efter och fick klia sig ordentligt i huvudet innan han fick ihop det. När allt var klart, frågade han var vi skulle tillbringa vintern, för han kunde tänka sig att dra om vårt elsystem. Han såg lite lessen ut när vi svarade Grekland.

Dagen efter fick vi byta plats och blev anvisade plats vid en ponton. Jag var lite tveksam då det såg mycket trångt ut, men marina ägaren insisterade så vi flyttade oss. Det var trångt! Jonas fick precis runt båten utan att fastna i ankarlinorna på andra sidan. När väl ankarlinorna var uppdragna på båten visade sig att bojstenarna som höll Lazy-linorna var anpassade för båtar på ca 10 meter. vilket resulterade i att vi fick lägga förförtöjningen på knaparna 5 meter in från fören. Det skulle vara lugnt väder så det funkade. Men kändes inte riktigt bra.

När vi gick i land, stod det en skylt på bryggan: Båtar max 10 m!! Kul att ägaren har koll på sina båtplatser…

Två nätter i hamn var alldeles tillräcklig så när vi kunde kasta loss kändes det väldigt bra. Att vi hade vädergudarna med oss gjorde ju inte saken sämre. Vind från väst när vi skulle mot nordost kändes perfekt och med en vindstyrka på runt 5-7 m/s gjorde att vi kunde hissa både stora gennackern och mezzanstagseglet.

DSC_0104_01 DSC_0105_01 DSC_0102

Efter ca 1 timmes segling, smäller det till och hela genackern ligger i vattnet. Jag och ungdomarna var uppe på däck och började hala in seglet medan Jonas tog hand om mesanstagseglet så att vi inte gjorde så mycket fart framåt. Seglet bärgades på några minuter och vi kunde se vad som hänt. Bandet som förband segel och strumpa hade gått av! Bandet var ett vävt textilband i tre lager och skulle inte kunna gå av. Kändes skönt att det inte var själva seglet. Efter att vi bytt ut bandet mot en dynematamp som knopades och syddes på plats så kunde vi hissa genackern igen.

Efter ytterligare någon timme lade vi ner ankaret i Baia de Reparada. När man tittade sig omkring trodde vi att vi hamnat i Bohuslän. Slätslipade klippor, små vikar, låga buskar och lite ängsmark.

DSC_0117

Kändes nästan som hemma…

Annonser

Read Full Post »

Det var ju alldeles förfärligt vad jag är dålig på att uppdatera bloggen. Här krävs upprättning i ledet. Enda ursäkten är att det händer inte så mycket.

Efter att Mistralen kom och hälsade på för ungefär en vecka sedan har vi haft lite sämre väder. Det har blåst ganska mycket och vi har till och med fått både regn och åska vilkt gjort att vi legat ganska mycket stilla. Det verkar som om det dåliga sommarvädret i norra Europa smittar av sig. Varmt har vi visserligen fortfarande men av någon underlig anledning börjar man frysa vid ca 23 grader. Man har nog acklimatiserat sig ganska bra.

Vi har hittat underbara ankarvikar, tyvärr har även andra hittat dem, men det får man leva med. Bara de ankarar på mer än 50 meters avstånd är jag glad. Italienarna har annars en förkärlek till att ankra så nära andra båtar som möjligt. Rekordet hittills är 19 meter ifrån oss. Det slutade med att vi som låg där först fick plocka upp vårt ankare och ankra om på morgonen när vinden vände. Morgonen det var alltså omkring 5.

Cala Volpe var intressant, det var en liten vik innan för Mega-yacht parkeringen. Viken var ganska smal och en del var avspärrat för vattenskidåkning och mittemot var det för grunt. Så vi lade ankaret precis vid avgränsningen, som de andra båtarna hade gjort. Vad vi inte räknat med var att hamna vid Tenderbåts E4. Dvs Mega-yacht invånarna som skulle in till hotellet och sedan tillbaka. Tendrarna gick skytteltrafik så det var ganska så bullrigt. Vår stackars ankarboj gillade de inte. Den lyckades ju ligga mitt i vägen, så den blev påkörd ett antal gånger. Rena turen att ingen fick linan i propellern.

Vi hittade även wind- och kite-surfarnas vik. Strax efter La Maddalena öarna hittade vi denna ganska stora vik med fullständigt våglä men inte vindlä. Den dagen vi kom var det säkert ett 50-tal surfare ute. Både med och utan kite. Faktiskt första gången sedan vi lämnade Sverige som vi träffat på surfare. En kille, ca 35 års åldern, var nog den ivrigaste. Tror att han surfade mer eller mindre 8 timmar i ett sträck. Sanslöst.

DSC_0047

Här dök det även upp ett gäng, vad vi tror, scout båtar. De kunde verkligen viken och hade en liten egen ankringsteknik.

DSC_0050

Nordöstra sidan av Sardinien är helt klart den rikaste och mest välmående regionen på Sardinien. Det märktes mycket tydligt när vi kom till Porto Torres. En sanslöst trist stad och fattig. Husen var de mest fallfärdiga vi sett på ön. Marinan var välbesökt, kan vara för att det varnades för en styvkuling med stormbyar. Sista timmen innan vi var framme började det blåsa ganska ordentligt (runt 15 m/s) De andra 8 timmarna gick vi för motor. Väl innanför hamnpirarna fick vi vänta på marineron. Han skulle hjälpa en kille med motorproblem först. Under tiden började det regna. Ösregna. Som tur var var det varmt så det var regnjacka, shorts och barfota som gällde. Mina stackars tår såg ut som om de legat i blöt i 14 dagar. Har väl aldrig varit med om att få skrynkliga tår av regn…..

Det blåste så kraftigt att vi inte kunde gå in på vår bryggplats. Utan fick lägga oss långsides en liten ponton och vänta på bättre väder. Vinden blåste oss ut från pontonen och att jag fick ca 2 minuter på mig att ändra de förberedda förtöjningarna till en långsides. Jag hann inte riktigt med. Så första försöket höll på att sluta i katastrof. Men Jonas räddade situationen och vi började om. Så när jag väl fått alla tampar på rätt ställe så var det enkelt för killarna på pontonen att knyta fast oss ordentligt. Vinden mojnade lite och vi flyttade in på vår plats. Naturligtvis i ösregn och blåst. När vi var klara så hade det slutat regna och vinden hade mojnat. Det var så dags.

Nåväl nu låg vi i en marina i en stad och jag skulle äntligen få min första italienska pizza! Blev rekommenderad en restaurang av hamnkillen, Cristallo. Men om den var bra eller inte vet vi inte. Vi fick ett bord, varsin meny, en flaska vatten och bröd. Vi läste menyn och maten var väl inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Lite för exklusiv, men nu var vi ju där. Servitören kommer fram till oss och jag börjar beställa på min stapplande italienska. Killen bara tittar på mig, vänder på klacken och går. Sedan såg vi honom bara skynda förbi vårt bord till andra gäster. Beställa fick vi inte trots att vi kallar på honom ett antal gånger. Så vi reser oss och lämnar. Vill dom inte ha våra pengar så krusar vi inte. Vi hittar, vad som visar sig, stadens populäraste pizza. Äntligen fick jag min pizza och den var helt underbart god!

 

Men vi har ett datum att passa så, så snart som kulingen lugnat ner sig lite kastar vi loss och förflyttar oss 10-15 distans norrut till Stintino. Där ankrar vi upp precis utanför hamnen och får en mycket trevlig kväll med live musik inifrån land.

 

 

 

DSC_0025

Read Full Post »