Cava Egos kan lite slarvigt översättas till Den egna viken. Och det var precis vad det var.

Vi lämnade Andratx och höger ut ur viken och precis runt hörnet fanns denna lilla vik med turkos vatten, strand längst in och klippor runt om.

INGA andra båtar! Åååå så skönt kan detta vara sant? Njae en stund iallafall. Vi hann få i ankaret och sjösätta jollen, men vi hann inte kliva i jollen innan första båten kom. Totalt blev det 6 båtar i denna lilla vik och det var helt OK. Det var bara vi och en annan båt som stannade över natten.

Mr Murphy måste ju var med också. För att slippa dra upp jollen på stranden så lade vi i ankaret och vadade in till stranden. Jag kontrollerade att linan satt fast i ankaret innan jag slängde i det. Provdrog att det fastnat och knöt sedan fast ankarlinan i jollen.
När vi skulle åka tillbaka och jag drog upp ankaret var linan lite lätt tyckte jag. Mycket riktigt inget ankare i änden på tampen. Attans elände, nåväl det var varmt i vattnet och knappt 2 meter djupt, så jag dök. Men såg inget. Tillbaka till Ladyn hämta cyklop och tillbaka till där vi tappade ankaret. Jonas dök ner och hittade ankaret med en gång!

Frukost i sittbrunnen, solen strålar kav lugnt och ingen annan som stör. Livet är underbart.

Så plötsligt bryts tystnaden av ett förskrämt bräkande. Va, får/getter så här nära bebyggelse? Vi var ju faktiskt väldigt nära Puerto De Andratx. Efter en stund så kommer det ett svarsbräkande och det första lilla djuret blir alldeles ifrån sig. Man kan riktigt höra hur det gråter. Jag spanar längs bergssidorna som är riktigt branta och får till sist syn på det lilla lammet som förirrat sig till fel sida om en mur och nu står på en smal klippavsats och kan varken komma fram eller tillbaka. Det trista med det hela var att varken jag eller Jonas hade en chans att kunna hjälpa det stackars djuret. Vi kunde inte komma till den klippan. Efter en stund tystnar lammet/killingen och jag ser att det har lagt sig ner. Vi drar upp ankaret och fortsätter till Sant Elm/San Telmo/San Elmo.

Vi förflyttar oss återigen en förfärlig massa sjömil. Närmare bestämt 6 st. Det är ganska skönt att ha trevliga ankringsalternativ så nära. Men om vi skall stanna i varje så lär det inte räcka med en månad på Mallis…..

Nåväl San Elm/San Telmo/Sant Telm eller vad det det heter, alla varianterna på bynamnet används. Visade sig vara en riktigt mysig liten håla. Uppbyggt kring den lilla bukten enbart för turister men väldigt trevligt. Inga höga hotellkomplex utan mer små pensionat och lägenhetshotell, blandat med köpe-lägenheter.

San Elm är närmsta hamn till ön La Dragonera som ligger precis utanför. En obebodd ö som från ovan lär se ut som en drake, därav namnet.

Jag frågade efter en bankomat, och fick ett fniss tillbaka. Bankomat? Här? Näääää då får du åka till Andratx.
Det kan man väl säga är en bra definition: Ingen bankomat = Byhåla

På stranden fanns de obligatoriska strandstolarna/solsängarna. Regnet skvalade och solen lös med sin frånvaro. Men den stackarn som var anställd för att hyra ut stolarna var tvungen att vara på jobbet. När regnet så småningom slutade förstod vi varför han var där. Det tog inte många minuter från det att regnet slutat tills stranden var full av folk.

Det regnade och åskade och den planerade natten blev tre. Ligger man för ankare spelar det ju inte så stor roll.
Varken jag eller Jonas är så väldigt förtjusta i att vara ute på havet när det åskar så det var inte svårt att stanna kvar.

När väderprognositörerna lovade en dag utan åska, då stack vi vidare norrut. Nu till guldstaden.