Strax söder om Faro och Olhao finns ett deltaområde / innanhav som heter Rio Formosa. Området sträcker sig ända bort till Villa Real de Santo Antonio vid Spanska gränsen. Men det är bara seglingsbart utanför Faro och Ohlao.

Infarten till Rio Formosa kan vara spännande. Har man inte koll på tidvattnet och om vågorna från Atlanten ligger på så kan det bli besvärligt med stående vågor och virvelströmmar. Att avståndet mellan pirarmarna är smalt och att det pga sandbankar smalnar av ytterligare gör inte passagen lättare. 

Från inloppet och öster ut finns det några små byar på landremsan som skiljer Rio Formosa från Atlanten. Vår favorit är fiskebyn Culatra. När vi var här första gången hösten 2010 hade de precis fått elektricitet till ön och gatulamporna var ny installerade. De hade nog el tidigare oxå, men via dieselgeneratorer. Nu fem år senare märker vi skillnaden. Byn blomstrar på ett nytt sätt, verkar som om fler är bosatta här nu. Ön består av sand, sand och åter sand. Bilar finns här inte, behövs inte, så ”gatorna” består av cementplattor. Varje hus har en liten trädgård, och där kämpar växterna för sin överlevnad. Man ser genast vilka som ägnar en stund varje dag åt sin täppa.

  
Går man tvärs över ön, på den byggda trä-spången går man först förbi den engelska motorbåten som står långt uppe på land, ägaren skulle åka hem till England och körde in båten i en djup vik. Det var högvatten, extra högt högvatten, så extra högt som det bara blir vart tjugonde år. De är några år kvar innan han kan få båten flytande igen……så fortsätter man en bit till och kommer fram till stranden. Flera mil lång och inte speciellt tätbefolkad. Här kan man njuta av ett dopp i Atlanten. Eller bara promenera och njuta av ödsligheten.

 
Rio Formosa påverkas mycket av tidvattnet. Ligger man för ankare utanför Culatra och skall ta dingen in till Ohlao för att handla eller få tag på internet måste man tima högvattnet. Då blir resan ca 20  minuter kortare än om man måste ta långa omvägen.

Strandbankarna som kommer fram vid lågvatten är snyggt och prydligt indelad i tomter och här grävs det efter hjärtmusslor. Det ser lite lustigt ut med båter långt upp på torra land och en massa människor som står dubbelvikta med ändan i vädret och gräver efter musslor.

  
Dessa ameijoas är något av en nationalrätt här. Antingen som en förrätt kokt i vin, olivolja, vitlök och koriander. Himmelskt gott.  I en Cataplana eller tillsammans med en biff. Den sista varianten har jag inte testat, tycker inte att det låter så gott. Cataplana är en gryta tillagad i en speciell sorts koppargryta. Tänk dig ett ihåligt klot som man delar på mitten, i två halvor så monterar man dit spännen så att man kan låsa fast halvorna. 

  Bilden är lånad från http://www.gastronomias.com
Sedan lägger man ner ingredienserna, sätter på locket och kokar sin Cataplana. En Cataplana kan vara antingen fisk eller kött och oavsett vilken variant man väljer så får man en ursökt rätt.  

  
Nåväl efter två veckor i denna underbara omgivning, med trevliga middagar och kvällar med besättningen från Ice Maiden, Joyager och Zephyr så tog vi i morse upp ankaret och seglade tillbaka till Portimao för några dagar. Snart fortsätter vi öster ut.