Det var ju alldeles förfärligt vad jag är dålig på att uppdatera bloggen. Här krävs upprättning i ledet. Enda ursäkten är att det händer inte så mycket.

Efter att Mistralen kom och hälsade på för ungefär en vecka sedan har vi haft lite sämre väder. Det har blåst ganska mycket och vi har till och med fått både regn och åska vilkt gjort att vi legat ganska mycket stilla. Det verkar som om det dåliga sommarvädret i norra Europa smittar av sig. Varmt har vi visserligen fortfarande men av någon underlig anledning börjar man frysa vid ca 23 grader. Man har nog acklimatiserat sig ganska bra.

Vi har hittat underbara ankarvikar, tyvärr har även andra hittat dem, men det får man leva med. Bara de ankarar på mer än 50 meters avstånd är jag glad. Italienarna har annars en förkärlek till att ankra så nära andra båtar som möjligt. Rekordet hittills är 19 meter ifrån oss. Det slutade med att vi som låg där först fick plocka upp vårt ankare och ankra om på morgonen när vinden vände. Morgonen det var alltså omkring 5.

Cala Volpe var intressant, det var en liten vik innan för Mega-yacht parkeringen. Viken var ganska smal och en del var avspärrat för vattenskidåkning och mittemot var det för grunt. Så vi lade ankaret precis vid avgränsningen, som de andra båtarna hade gjort. Vad vi inte räknat med var att hamna vid Tenderbåts E4. Dvs Mega-yacht invånarna som skulle in till hotellet och sedan tillbaka. Tendrarna gick skytteltrafik så det var ganska så bullrigt. Vår stackars ankarboj gillade de inte. Den lyckades ju ligga mitt i vägen, så den blev påkörd ett antal gånger. Rena turen att ingen fick linan i propellern.

Vi hittade även wind- och kite-surfarnas vik. Strax efter La Maddalena öarna hittade vi denna ganska stora vik med fullständigt våglä men inte vindlä. Den dagen vi kom var det säkert ett 50-tal surfare ute. Både med och utan kite. Faktiskt första gången sedan vi lämnade Sverige som vi träffat på surfare. En kille, ca 35 års åldern, var nog den ivrigaste. Tror att han surfade mer eller mindre 8 timmar i ett sträck. Sanslöst.

Här dök det även upp ett gäng, vad vi tror, scout båtar. De kunde verkligen viken och hade en liten egen ankringsteknik.

Nordöstra sidan av Sardinien är helt klart den rikaste och mest välmående regionen på Sardinien. Det märktes mycket tydligt när vi kom till Porto Torres. En sanslöst trist stad och fattig. Husen var de mest fallfärdiga vi sett på ön. Marinan var välbesökt, kan vara för att det varnades för en styvkuling med stormbyar. Sista timmen innan vi var framme började det blåsa ganska ordentligt (runt 15 m/s) De andra 8 timmarna gick vi för motor. Väl innanför hamnpirarna fick vi vänta på marineron. Han skulle hjälpa en kille med motorproblem först. Under tiden började det regna. Ösregna. Som tur var var det varmt så det var regnjacka, shorts och barfota som gällde. Mina stackars tår såg ut som om de legat i blöt i 14 dagar. Har väl aldrig varit med om att få skrynkliga tår av regn…..

Det blåste så kraftigt att vi inte kunde gå in på vår bryggplats. Utan fick lägga oss långsides en liten ponton och vänta på bättre väder. Vinden blåste oss ut från pontonen och att jag fick ca 2 minuter på mig att ändra de förberedda förtöjningarna till en långsides. Jag hann inte riktigt med. Så första försöket höll på att sluta i katastrof. Men Jonas räddade situationen och vi började om. Så när jag väl fått alla tampar på rätt ställe så var det enkelt för killarna på pontonen att knyta fast oss ordentligt. Vinden mojnade lite och vi flyttade in på vår plats. Naturligtvis i ösregn och blåst. När vi var klara så hade det slutat regna och vinden hade mojnat. Det var så dags.

Nåväl nu låg vi i en marina i en stad och jag skulle äntligen få min första italienska pizza! Blev rekommenderad en restaurang av hamnkillen, Cristallo. Men om den var bra eller inte vet vi inte. Vi fick ett bord, varsin meny, en flaska vatten och bröd. Vi läste menyn och maten var väl inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Lite för exklusiv, men nu var vi ju där. Servitören kommer fram till oss och jag börjar beställa på min stapplande italienska. Killen bara tittar på mig, vänder på klacken och går. Sedan såg vi honom bara skynda förbi vårt bord till andra gäster. Beställa fick vi inte trots att vi kallar på honom ett antal gånger. Så vi reser oss och lämnar. Vill dom inte ha våra pengar så krusar vi inte. Vi hittar, vad som visar sig, stadens populäraste pizza. Äntligen fick jag min pizza och den var helt underbart god!

Men vi har ett datum att passa så, så snart som kulingen lugnat ner sig lite kastar vi loss och förflyttar oss 10-15 distans norrut till Stintino. Där ankrar vi upp precis utanför hamnen och får en mycket trevlig kväll med live musik inifrån land.