När vindarna väl lugnat ner sig lämnade vi Mykonos och seglade tillbaka västerut i sakta mak, hittade massor av trevliga ankarvikar där vi var nästan ensamma! Trots att det var massor av båtar i rörelse runt omkring. Men vi tyckte det var ganska skönt. Det var vi och kanske en eller två båtar till och lokalbefolkning. Underbart.

Ay. Dimitrios, Kithnos

Varis, Siros

De här träden, med sina små röda frukter hittade vi Varis på Siros. Efter lite funderande och in-zoomning på kortet kom vi fram till att det är Pistagenöt-träd!

Att äntra en jolle är inte alltid så lätt. Jonas hoppades nog på ett plask här, men det blev det inte.

De som seglat här nere i Medelhavet har sagt att vinden är lite besvärlig. Antingen blåser det för mycket eller inget alls. Att få lagom med vind är nästan en utopi, och vi kan ju bara instämma. Vi lyckades i alla fall segla nästan hela vägen tillbaka till Poros i en svagare och svagare vind som till slut dog ut helt när vi hade en 5-6 timmar kvar till målet. Det var bara att starta järngenuan för att komma fram.

I ett av båtforumen jag brukar besöka ställdes det en fråga om hur det var att segla i Medelhavet, killen hade fått en del svar och jag läste och blev mycket förundrad. Ett av svaren var att i Grekland och Turkiet kunde man bara ankra på ett fåtal ställen och att man förövrigt var hänvisad till dyra marinor. Jag blev mycket förundrad över svaret, för nu har vi legat för ankare i drygt 30 dagar, förutom de 3 dagarna i Mykonos Marina och vi har inte lagt ut 1 cent på några hamnavgifter/ankringsavgifter. Antalet olika vikar och bukter vi har legat i är säkert 20 och bara ett fåtal är på samma ö. Det är lite trist när det sprids så felaktiga uppgifter om livet i Medelhavet. Det är snarare tvärt om. Det är svårt att hitta en marina i Grekland och otroligt lätt att hitta ankarvikar.

Det finns inte många regler som man måste rätta sig efter som seglare i Grekland, förutom de som har med navigation och framförandet av båt att göra. Jag tänker på DEKPAn som varje båt måste ha och få stämplad antingen 1 ggr/månad eller varje gång man lägger till i en marina eller vid en stadskaj. När vi kom till Poros, så lade vi oss för ankare i den ankarviken som var närmast staden, Navy Bay. Det hade gått 1 månad sedan senaste stämplingen, så jag knatade iväg till CoastGuard för den nödvändiga stämpeln. Han blev mycket förbryllad när vi inte hade varit i någon hamn på en hel månad och jag fick räkna upp var vi varit, efter en 6-7 vikar sa han att det räckte. Jag fick min stämpel och fick lova att komma tillbaka och stämpla när vi tänkte lämna. Dan innan vi sedan skulle lämna Poros var jag tillbaka och blev lite förvånad när han ville ha betalt. “För vaddå?” frågade jag, vi ligger ju för ankare och det kosta ju inget. Nej visserligen inte, men Navy Bay låg inom hamnområdet och då var man tvungen att betala grundavgiften. Suck tänkte jag och frågade hur mycket jag var skyldig. 5,89 € fick jag till svar. Det var skönt att kunna gömma anletsdragen mot portmonän och plocka fram beloppet. Det kunde det väl vara värt att ligga för ankare i 7 dagar på samma ställe och ha fri tillgång till soptunnor och kaj att knyta fast jollen vid.

En morgon upptäckte Jonas det här molnet ovanför bergen mittemot vår ankring.

Strax efteråt kom brandsläcknings planen och ytterligare någon timme senare var branden släkt. Det var nära men ändå långt bort.