Det är så tyst att man nästan får ont i öronen. Det enda som stör är en ensam motorbåt på väg utanför sandrevet för att fiska, en ensam kyrkklocka som slår några ödsliga sorgsna toner långt borta. Några fiskar slår i vattnet och ett gäng fåglar har en konversation, både nära båten och längre bort. 

Vattnet ligger som en spegel så båten är helt stilla och vi är nästan helt omslutna av dimma, det är bara den närmsta, ca 100 m bort, båten vi ser tydligt. De andra vet vi att de finns ytterliggare några hundra meter bort. 

Men tack vare närmsta grannen, motorbåten och kyrkklockan vet vi att vi inte är ensamma, vilket annars hade varit väldigt lätt att tro.

IN ENGLISH

It is so quiet that you almost feel pain in your ears. The only thing that bothers is a lonely boat on its way outside the sandbar to fish, a solitary bell that strikes some desolate sorrowful tones far away. Some fish jumps in the water and a bunch of birds have a conversation, both close to the boat and beyond.

The water is like a mirror so the boat is completely still and we are almost completely enveloped by fog, it is only the nearest, about 100 m away, boat we see clearly. The other, we only know that they are there some hundred meters away.

But thanks to the nearest neighbor, the motor boat and the church bell, we know that we are not alone, which otherwise would have been very easy to believe.