“Wow, har ni gått hela vägen till Shirley Heights! Då förstår jag varför ni ser så trötta ut. Men, vilken väg gick ni? Jasså Jones stig. Aha. Gick ni förbi gravplatserna? Nähä, men det var nog tur det. Vi den tiden som ni skulle ha kommit dit brukar det spöka där.”

Servitrisen på pizzerian där vi vilade våra trötta ben och intog vår middag var verkligen imponerad över vår promenad och vi kände oss ännu mer nöjda med oss själva. När hon dessutom pratade om spöken, barnspöken, blev vi glada att vi valde bort den delen av hiken.

Vi, dvs jag, Jonas, Rickard, Kay och vovven Murray har pratat i några dagar om att gå upp till Shirley Heights så snart Jonas känner sig bättre, och i går bestämde sig Jonas för att han var bättre. Vilket även var sant. Han rör sig som en prima ballerina. Vi hade tänkt att börja vår hike strax efter lunch, men vädret ville annorlunda. Regnbyarna låg som på ett pärlband in från Atlanten och över Antigua så vi kom inte iväg förrän strax före 1630.

Vi förtöjde dinghen vid Roxys Bar och Café på Galaeon Beach, precis bredvid det stora ankaret som är ett av många här i Freeman Bay/English Harbour. Reliker från de gamla segelfartygen. Men väldigt vackra.

Så kom vi då till första stigvalet,

Vi tittade på stigen bredvid skylten. Den gick i princip rakt uppåt, och då sträckan bara var knappt 1 km så insåg vi att den gick raka vägen till Shirley Heights dvs bara brant uppåt hela vägen. Nej det kände vi inte för, så vi fortsatte på vägen. Så dök nästa skylt upp

Jones stig. Den lät ju mycket trevligare och så lite olika sevärdheter på vägen. Stigen bredvid skylten var bred och slät och gick inte speciellt brant uppåt. Den tar vi!

Första delen var av stigen gick i en gammal flodfåra. I början väldigt slät och fin och lätt promenerad, men allteftersom blev det mer och fler stenar och klippblock att klättra över. Lilla Murray såg förtvivlad ut några gånger när han inte förstod hur han skulle komma fram. Så lyfte någon upp honom och han travade glatt vidare.

 

Vi skojade om att det tydligen fanns kannibaler här när vi hittade ett gäng väl avgnagda ben

men vi hittade rester av käkbenet en bit ifrån och insåg att det nog var en get som fått sätta livet till.

Så småningom kom vi fram till en hög mur bredvid flodforan och floden var borta, kvar var en prydligt stenlagd gång. Aha, cisternen. Men det var nog bara en del av den.

När stigen strax efteråt delade sig hade någon hade satt upp en vägvisare. Ena pilen visade uppåt och inåt skogen, Woodland, och den andra pekade neråt Gravesite. Då vi inte hade någon karta över området så visste vi inte om Gravesiten var en återvändsgränd eller inte och eftersom vi hade lite tidspress, solnedgång och mörker, vågade vi inte chansa på att gå den vägen. Det blev alltså Woodland. Stigen snirklade och kringelkrokade sig fram mellan träden, ibland var stigen stenkantad och ibland fick vi gå efter markeringar på träden för att hitta rätt. Bara på ett fåtal ställen blev stigen brant och man insåg att man gick uppåt. En ganska trevlig promenad med andra ord. Dock väldigt väldigt varm eftersom det var vindstilla mellan träden.

Så öppnades en glänta med en liten utkiksplats upp. Jösses vad högt upp vi kommit.

Det växta ganska mycket, vag jag tror är, Agave inne bland träden och i en glänta hittade vi denna enormt stora

Richard berättade att de växte under många många år. Så skjuter ett blomskott upp i mitten och när den blommat färdigt dör hela plantan.

Väl framme, innan solen hade gått ner, belönades vi med en underbar vy över English Harbour i mitten med Falmouth Bay i bakgrunden och Freeman Bay i förgrunden. Hela området ingår i Nelson Dockyard Nature Reserv.

Vi hade tänkt belöna oss själva med en taxiresa ner till stranden där jollen ligger och väntar på oss. Men där fanns inte en enda bil att uppbringa. Så vi fick ta apostlahästarna tillbaka också. Denna gången tog vi bilvägen, enklare att gå om det skulle hinna bli mörkt.

Kvällen avslutades på en pizzeria med trä eldad pizzaugn. Gissa om det var gott med en (eller två) kalla öl och en flaska med vatten till pizzan som var helt OK.

Så satt jag då i sittbrunnen när vi kom hem och skrev ihop ett inlägg till bloggen. Jag använde mig av iPhonen och en app som publicerar direkt till min blogg. Tanken var att jag enklare skulle kunna lägga upp bilderna. Men si det ville sig inte riktigt. Internetuppkopplingen var för trött för bilderna och när jag tagit bort dem igen, skrivit om inlägget och trycker på publicera, så försvinner hela inlägget. Grrrrr

Ja just det, barnspökena. Jag har försökt få fram belägg för vad servitrisen sa, men inte hittat något om det på nätet. Inte hittat något alls om begravningsplatsen. Men enligt servitrisen så var det en mässlingsepidemi som skördade många offer. De barnen begravdes på gravplatsen och några av barnen lär gå igen. Men det hela kittlar min nyfikenhet och kanske att vi går dit innan vi lämnar området.