Tanken var att lämna Grenada på nyårsdagens förmiddag för att gå upp till St Vincent & the Grenadines för snorkling och för att V skulle få se något annat än Prickly Bay och Grenada. Men Aeolius ville annorlunda. Han tog i ordentligt, så ordentligt att vi valde att stanna kvar några dygn till. Slutligen så beslöt vi oss för att gå, väderprognosen var hyfsad och vi skulle ju bara vara ute på öppet vatten i 4-5 timmar. Skeppsråd hölls och vi beslöt oss för att lämna.
Ojojoj vilken segling. Istället för en tuff bidevind (vinden in snett framifrån, nästan mitt i nosen) så fick vi vinden rakt emot oss och vi fick kryssa oss fram. Seglingen som är på ca 45 sjömil och brukar ta ca 6 timmar tog istället ca 10 timmar. Prylar som legat på samma ställe sedan 2010 och inte flyttat på sig under tidigare tuffa seglingar flög nu tvärs över båten. Badstegen hoppade av ett av fästen och hängde och dinglade i vattnet. Kättingen i kättingboxen for omkring.

Så var vi då framme och ankaret skulle ner i vattnet. Vi fick ut ca 15 meter kätting sedan var det tvärstopp. Vi bara tittade på varandra – Vad gör vi nu? Jo ankaret togs upp igen, Jonas lämnade över ratten till mig och sa att jag skulle köra runt en stor pråm som låg bredvid oss. V stod i fören och höll utkik. Det var ju mörkt ute och naturligtvis ingen måne. Jonas drog en djup suck och öppnade upp till kättingboxen längst fram i förpiken. Öppningen är ca 25×30 cm och där var han tvungen att tränga sig in, en arm och en axel gick bra. Så med en hand fick han vända på kättinghögen. Högen hade vält i den grova sjön och den änden som skulle matas ut låg underst. Inte konstigt att det blev tvärstopp.

Jag och V har det ganska lungt där vi i sakta mak tuffar runt pråmen. Plötsligt hojtar V till. –AKTA BOJEN!! Jag fick också syn på den ca 10 m bredvid båten. Lugnt tänkte jag. Men så fel jag hade. Båten drev mot bojen och plötsligt var bojen under båten. Snabbt slog jag av drivningen till propellern. Det räcker med kättingstrulet, vi ska inte behöva dyka under båten mitt i natten också. Vi drev vidare med strömmen och efter några otroligt långa sekunder pluppar det till på andra sidan båten. Bojen har inte fastnat. Vi var två som drog varsin lättnandes suck.
Så småningom fick vi ner ankaret och vi började förbereda middagen. Så kommer det in en katamaran. Lägger sitt ankare ca 30 m framför vårt ankare och båten stannar ca 50 m från oss. Alldeles för nära. Vi ropar upp dem på VHF:en. Inget svar. Flera gånger. Fortfarande inget svar. Jag hämtar då vår STORA ficklampa går upp på däck och blinkar på dem. Efter ett tag kommer en kille  ut på deras akterdäck och undrar vad vi vill. Jag som då får skrika i motvind lyckas inte göra mig hörd. Gör tecken med handen som om jag pratar i telefon. Men de fattar absolut ingenting. V försöker ta kort på dem, men som sagt det är mörkt, blåsigt och gungigt så bilderna blev bara skräp. På morgonen när vinden tog i lite extra mycket började de dragga. Men lyckades undvika att driva in i oss.

Efter lunch beslutar jag och V oss för att promenera upp på en av bergstopparna, ca 300 möh. Vi hittar en “rutt-beskrivning” och ger oss iväg. Vi får en underbar promenad upp längs berget och 2 timmar senare är vi tillbaka på båten igen.

Skyltar finns det ibland ganska gott om. Och oftast läser man dem med ett stort leende.