Som vanligt stressigt sista dagen innan avfärd. Egna halvfärdiga projekt att avsluta och jaga hantverkare för att avsluta deras halvfärdiga projekt eller för att få lämna över betalning.

När man lämnar ett land måste man dessutom checka ut, dvs få OK från Immigrationsmyndigheten och Tullen att lämna landet och få papper på det, som vi skall lämna på nya stället. I Trinidad är det lite jobbigt, då tjänstemännen är så trista att ha med att göra. Man får t.ex inte komma till Immigration med ett plagg utan ärmar. Blev utkastad när vi skulle förnya vårt visum för en månad sedan. Så nu har jag en sjal med mig att drapera över axlarna. Denna gång fick jag inte ens kliva innanför dörren utan att ha täckt axlarna. Tittade på klädseln på övriga där inne. En tjej hade t-shirt med ärmar och ett par shorts som slutade innan rumpan slutade men det var helt OK??? Att tjänstemännen dessutom är tjänstemän i uniform och med makt är inget de undlåter en att veta. Vad de inte fattar är, att om vi inte kommer till Chaguaramas så har de inget jobb!!

Tillslut var allt fixat och vi kunde kasta loss. Liten tår i ögat när så många stod på bryggan och vinkade hejdå. Vi har trots allt levt ganska nära varandra i 4 månaders tid.

Vi hade planerat att komma iväg vid 16 tiden, bara 2 timmar försenade kom vi iväg. Seglade verkligen in i solnedgången. Gud så skönt det var att känna lite gung under fötterna igen och en lätt bris som fläktade.

Middagen tillagades och åts i sittbrunnen medan motor och segel förde oss närmare målet.
Vi hade väldigt svaga vindar, 5-6 m/s (10 knop) och vattnet var nästan spegelblankt. Helt otroligt att Atlanten kan vara så stilla. Något vi inte har upplevt tidigare.

Fullmånen lös på oss hela natten och gjorde att det var skymning hela resan. Dvs inte så kolsvart som det blir utan måne. Nattpassen under sådana här omständigheter är en lisa för själen. Man får tid att bara vara, låta tankarna fara fritt eller inte tänka alls.

13 timmar senare var vi framme på Grenada. Hittade en ankarplats, stängde av motorn och det blev helt tyst. Inte ett ljud hördes, inga bilar, inga maskiner inget prat bara tyst. Helt fantastiskt, men så sprakade VHF nätet igång så var den tystnaden borta.
Vi åkte in till Immigration and Customs för att checka in. När vi kommer in möts vi av en leende kille som önskar oss välkomna till Grenada och undrar om vi varit där tidigare, blir uppriktigt glad när vi säger att det är 3 eller 4 gången vi är där. Så tittar han på oss lite mer ingående, kollar båtnamnet och säger att han känner igen oss.
Medan jag fixar med papper och grejer så småpratar Jonas med killen som säger att “om inte ni kommer hit så har jag inget jobb. Självklart att jag ser till att ni vill komma hit då.” Precis så enkelt är det.

Helgen förflöt väldigt lugnt, lördagen för att sova i kapp. Siesta i sittbrunnen är inte fel. Söndagen för att det var söndag.

Nu känner vi att livsandarna börjar återkomma igen!