Saint Pierre är en liten sömnig by på Martiniques nordvästra sida. Ligger i en ganska flack vik men är ändå väl skyddad och de gånger vi varit här har vi sluppit dyningen och vid foten av vulkanen Pelée (1440 möh).

Viken har en massa bojar utlagda som markerar vrak. Det ligger på 30 m djup så de utgör ingen fara för oss. Men lär vara intressanta att dyka på.

Efter den blåsiga och allmänt otrevliga 2-dygns seglingen var det mycket skönt att komma in här. Lä och platt vatten och en båt som låg stilla.

Saint Pierre kallades på 1800-talet  för Martiniques Paris. Här hände allt, alla åkte hit. Segelskeppen ankrade på redden och fyllde sina tomma båtbukar med bomull, kakao och socker. Plantage ägarna skar guld med täljkniv, livet var enkelt och alla njöt av tillvaron. Eller iallafall de som var fria. Slavarna hade nog andra åsikter om saker och ting. Hittade lite “Plantage” rester. En bomullsbuske. Fast jag tycker nog att det mest liknar ett litet träd

Men så 1902 strax före Kristi Himmelsfärdsdag så började vulkanen som Saint Pierre ligger nedanför, att uppföra sig konstigt. De styrande i Fort de France (huvudorten) manade till lugn och fann ingen anledning att evakuera. Om det blir ett utbrott så går lavan en annan väg än den över Saint Pierre. Invånarna i staden nöjde sig och fortsatte sitt behagliga liv.

På Kristi Himmelsfärdsdagen år 1902, begravdes byn i varm ask och de flesta av plantagerna på vulkanens sluttningar begravdes i lava. Vulkanen fick ett utbrott. Nästan 30.000 personer omkom i staden, de enda 2 överlevande var en liten bebis och en fånge som satt i en cell byggd av sten. Skeppen som låg för ankare i viken sjönk när lavan som gick ner i vattnet orsakade en kraftig svallvåg. Bara ett skepp lyckades ta sig där ifrån.

Denna händelse lever byn på idag. Allt kretsar kring vulkanutbrottet. Den gamla staden lever på sätt och vis kvar, de gamla husmurarna som stod kvar, återanvändes när man byggde nytt. Fortfarande finns det ruiner kvar i byn från 1902 katastrofen.

Men kyrkan klarade sig!

Nästa utbrott kom 1929, men då evakuerades alla i god tid och utbrottet var inte lika kraftigt. Denna gång tog lavaströmmen en annan väg och byn skonades.

Byn ligger otroligt vackert vid foten av den smaragdgröna vulkanen, men byn är ingen vacker by. Sliten och med en stor genomfarts väg tvärs igenom. Men man har börjat rusta upp byn och man börjar nere vid vattnet. Där man har restaurerat ett stort torg och bygger ny terminal för färjan.

Vi trivs ganska bra här, opretantiöst, man hittar vad man behöver, klart och lungt vatten och om man är sugen på promenader så finns det ett antal hike-leder här i närheten.