Om ni bilade genom Tyskland för sisådär 20-25 år sedan kanske ni kommer ihåg hur kaffet smakade som man blev serverad längs Autobahn. Lite blaskigt med plåtsmak. Precis så smakar kaffet man köper i mataffären här i Kroatien. Oavsett vilken sort man köper. En österrikare vi träffade i en hamn för några dagar sedan sa att man skulle köpa kaffet i speciella kaffebutiker, så det var ett av uppdragen i Trogir innan vi seglade vidare med Erik o Charlie. Men Erik orkade inte leta så han frågade kyparen på vår lunchrestaurang vilket resulterade i att vi fick köpa 5 kg hela bönor av restaurangen. Italienska bönor. Så det var bara att leta reda på vår kaffekvarn och vår presso-bryggare ombord och ujujujuj vilket kaffe det blev. Tar visserligen en stund att tillaga men det är det värt.

Närmsta veckan skulle vi nu segla med Erik o Charlie. Vädergubbarna har spått lite halvdant väder med en massa regn och i vissa områden även en massa blåst. Vi valde att gå norrut i de sydliga vindarna och vi valde rätt för en gång skull. Vi fick kanonväder hela veckan. Men i Sverige rapporterades det tydligen om århundradets oväder i Kroatien så vi fick en del oroliga samtal. Men som sagt, inget urdåligt väder där vi var.

Vi hade tänkt att ligga kvar för ankare utanför Trogir och gå vidare nästa dag, men då de ville ha betalt för att vi låg för ankare på denna inte så speciellt skyddade ankarplats valde vi att gå vidare. Så första natten blev en liten vik strax norr om Trogir.

Dagen därpå strålande sol, lagom med vind akter ifrån gjorde att vi fick en mycket fin segling till Sibenik. Vi kunde till och med hissa stora Genackern. Som vanligt med en del bry innan den var på plats.

 

När man seglar in i Sibenik så seglar är första passagen en smal kanal. Charlie förstod inte riktigt att jag tyckte att kanalen var smal, det var ju gott om plats. Men när vi kom fram till Sibenik och hon såg det stora kryssningsfartyget som låg där förstod hon. Hade vi mött det i kanalen hade det inte varit många meter kvar åt oss.

 

Även Sibenik är en stad som finns med på UNESCOs världsarvslista. Men Trogir och Dubrovnik är finare. Här är de flesta husen ganska slitna. Men de har en otroligt vacker katedral St. Jacobs kyrka. Här har verkligen stenhuggarna fått jobba för lönen. Dels så är stenskivorna i taket gjorda så att de hakar i varandra och sitter på plats utan någon cement.

Utsidan är smyckad med ansikten av Sibenik invånare från 1400-talet när katedralen byggdes.

 

 

Någonstans har jag läst, att det är 71 figurer och att det är de som inte ville bidra med medel till kyrkbygget. Effekten blev kanske inte som man tänkt. Då var det säkert en nesa att stolsera med sin nuna på kyrkan, men idag så är det ju dessa personer man ser och beundrar. Inte dom som skänkte pengarna.

Huvudingången till kyrkan.

 

 

 

 

Vi hittade en gammal klosterträdgård oxå, fast den var nyrenoverad. Vacker och en skön oas ändå.

Undertiden som vi roade oss med seightseeing så mekade Jonas med dieselgeneratorn som uppförde sig konstigt. Men efter att ha spänt en rem så jobbar den glatt vidare.

Under natten började det blåsa från sydväst och vår plats vid stadskajen blev ordentligt obekväm, vilket gjorde att vi kastade loss några timmar tidigare än planerat och tog fjorden upp mot Skradin och Krka naturreservervat för att titta på vattanfallen vid Skradin Buk.

Det var ganska höga berg runt Skradin och vi fick ordentliga fallvindar vilket gjorde att Jonas stannade kvar som båtvakt. Vi andra tog båttaxin upp till vattenfallen. Vilket ställe! Helt fantastiskt. jag tog ca 100 bilder och filmer när vi var där uppe här kommer ett urval.

De nedre fallen, och för att komma vidare följde man en byggd led i ca 2 km genom skogen över bäckar och fall.

Små vattenfall och stora vattenfall.

Trötta och upplevelse nöjda tog vi oss tillbaka till båten och åkte tillbaka en bit i fjorden för att förtöja vid en restaurangbrygga och äta middag. Det blev ett äventyr. För första gången fick vi en lina in i propellern. Tack vare en “hjälpsam” marinero. som tur var fick vi båten på plats vid bryggan innan linan fastnade. Ägaren till restaurangen kom, såg bekymrad ut och började ringa, samtidigt bytte Erik om till badbyxor och hoppade i vattnet och löste problemet. Restaurangägaren såg lättad ut att vi inte ställde till med herrans liv.

En vecka går fort och några ankarvikar senare var det dags att gå tillbaka till Trogir och släppa av Erik o Charlie. Tack goa vänner för en härlig vecka med många skratt och upplevelser.

Fast killarna var ju tvungna att roa sig även i ankarviken.

Radiostyra motorbåtar…….