Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘#Sardinien’

Vi hade inte fått ordning på el-problemet. Det var större än vi trodde.

Ungdomarna tog jollen för att utforska lite grottor och de tog med sig den handburna VHFn för att kunna hålla kontakt. När de kallade upp oss upptäckte vi att den stationära VHFn inte klarade av att sända. Så snart man tryckte in sänd-knappen stängde den av sig och startade upp igen så snart man släppte knappen.
Radar, AIS och GPS ville inte heller fungera som de skulle. Vi beslöt oss då för att så fort som möjligt ta oss till Porto Torres där vi visste att vi kunde få tag på reservdelar och att det dessutom fanns ett serviceställe för vår winsch.

Seglingen norrut blev av det tuffare slaget. Vågor på 3-5 meter och vinden emot oss. Vinden vred så småningom och mojnade så att seglingen blev trots allt uthärdlig(vissa tyckte den var klart njutbar). Stackars Anna som gjorde sin premiärsegling var dock lite blek om nosen trots sjösjukepiller. Vi hade dock en liten utmaning kvar, skulle vi gå igenom en mycket trång och grund passage med vinden och vågor i häcken eller skulle vi förlänga vår segling med lite drygt 20 nm  och runda Isla Asinara? Efter överläggningar och mycket kikande i kikaren så beslutade kapten att vi går igenom med revade segel och motor på. Smalaste stället var knappt 60 m brett. Efter ett par rejäla surfar och en gipp på skärningspunkten mellan två enslinjer och var vi igenom och alla pustade ut.

Efter 5,5 timmar kan vi lägga ankare i bukten utanför Stintino. Det var skönt med lä för både vågor och vind.

Dagen efter fortsätter vi mot Porto Torres, en kort segling på ca 10 nm. Ungdomarna solar på däck och då vinden är fördelaktig både i riktning och styrka så kan vi hissa stora Genackern. Riktigt propaganda segling! och ungdomarna njöt på lite olika sätt:

DSC_0098DSC_0094DSC_0097

Jag hade bokat plats i marinan, men av någon anledning hade bokningen inte fungerat, kanske att båtar som skulle lämnat inte gjorde det. Så vi fick ligga longsides en stenkaj. Så fick ortsbefolkningen något att titta på också. Vi är lite exotiska med vår svenska flagga. Roberto, marinelektriken, kom och fixade ankarwinschen. Han kopplade loss kättningräknaren och allt funkade. Klart på mindre än 1 timme.

Jonas och Joakim började undersöka varför navigationsinstrumenten inte ville fungera. Inte ens nu när ankarwinschen funkade. Problemet identiferades snabbt. 2 reläer hade brunnit. De monterades loss efter att alla sladdar mätts upp och märkts och sedan skickades Philip ut på stan för att fixa reläer. När väl de ny areläerna var ombord skulle de ju “bara” monteras. Men trots all noggrannhet innan bortkopplingen fick Jonas inte ihop det. Vi fick ringa Roberto en gång till. Han kom dagen efter och fick klia sig ordentligt i huvudet innan han fick ihop det. När allt var klart, frågade han var vi skulle tillbringa vintern, för han kunde tänka sig att dra om vårt elsystem. Han såg lite lessen ut när vi svarade Grekland.

Dagen efter fick vi byta plats och blev anvisade plats vid en ponton. Jag var lite tveksam då det såg mycket trångt ut, men marina ägaren insisterade så vi flyttade oss. Det var trångt! Jonas fick precis runt båten utan att fastna i ankarlinorna på andra sidan. När väl ankarlinorna var uppdragna på båten visade sig att bojstenarna som höll Lazy-linorna var anpassade för båtar på ca 10 meter. vilket resulterade i att vi fick lägga förförtöjningen på knaparna 5 meter in från fören. Det skulle vara lugnt väder så det funkade. Men kändes inte riktigt bra.

När vi gick i land, stod det en skylt på bryggan: Båtar max 10 m!! Kul att ägaren har koll på sina båtplatser…

Två nätter i hamn var alldeles tillräcklig så när vi kunde kasta loss kändes det väldigt bra. Att vi hade vädergudarna med oss gjorde ju inte saken sämre. Vind från väst när vi skulle mot nordost kändes perfekt och med en vindstyrka på runt 5-7 m/s gjorde att vi kunde hissa både stora gennackern och mezzanstagseglet.

DSC_0104_01 DSC_0105_01 DSC_0102

Efter ca 1 timmes segling, smäller det till och hela genackern ligger i vattnet. Jag och ungdomarna var uppe på däck och började hala in seglet medan Jonas tog hand om mesanstagseglet så att vi inte gjorde så mycket fart framåt. Seglet bärgades på några minuter och vi kunde se vad som hänt. Bandet som förband segel och strumpa hade gått av! Bandet var ett vävt textilband i tre lager och skulle inte kunna gå av. Kändes skönt att det inte var själva seglet. Efter att vi bytt ut bandet mot en dynematamp som knopades och syddes på plats så kunde vi hissa genackern igen.

Efter ytterligare någon timme lade vi ner ankaret i Baia de Reparada. När man tittade sig omkring trodde vi att vi hamnat i Bohuslän. Slätslipade klippor, små vikar, låga buskar och lite ängsmark.

DSC_0117

Kändes nästan som hemma…

Annonser

Read Full Post »

Mistralen fortsätter att bråka med oss och ger ostadigt väder. Men då vi ska hämta upp Philip med kompisar i Alghero om någon dag har vi inte mycket val. Vi måste fortsätta från Stintino till Alghero, en sträcka på 35-40 nm.

För att komma över till den västra sidan så kan man välja mellan att gå runt Isola Asinara eller gå igenom ett grunt sund med en massa stenar och klippor mellan Asinara och Isola Piana – Fornelli Passagen. Vädret är såpass lugnt att vi väljer sundet. Man skall segla på två ens-linjer först en som går i sydväst-nordost (ungefär) riktning och sedan en som går nordost-sydväst. Dvs när man ser nästa enslinje i aktern är dags att gira. Lite skärgårdsnavigering som omväxling. Trots att det är luggt väder är det lite spännande. Allt går bra och vi kommer ut på den västra sidan.

IMG_2253

Vi får NW-lig vind vilket gör att vi får en slör söderut. Men vattnet är inte snällt. Kombinationen svag vind och gammal sjö är inte kul. Vi får vågor på ca 2 meter som först kommer rullande från väst sedan studsar mot de gigantiska klipporna som utgör Sardiniens västkust. Dvs vi får samma våg 2 gånger. Man känner sig som i en tumlare. Men allteftersom dagen lider så lägger sig vågorna och seglingen blir trots allt behaglig.

Vi är lite tidiga så vi väljer att lägga oss för ankare i Cala del Bollo innan det är dags att gå till Alghero.
Cala del Bollo är en av två fria ankringsvikar i ett naturreservat vid Capo Caccia. Capo Caccia är en otroligt mäktig klippa.

DSC_0042 DSC_0044 DSC_0046

Det finns gott om naturreservat här på Sardinien och det gäller att läsa på innan man går in i ett sådant område. Det är olika regler i olika reservat. Allt för att göra saker och ting så enkelt som möjligt. Här t.ex får man ankra var man vill om man har det sardiska inhemska mazzere ankaret som är en sorts sten. Annars är det bara utlagda bojar eller särskilda ankarplatser som gäller.

Ett annat reservat är La Maddalena. Där är restriktionerna mycket hårda. Man får t.ex inte släppa ut diskvattnet i havet och för att få vistas i reservatet måste man lösa ett tillstånd. Det är även begränsningar i vistelsetiden vilket det inte är i andra reservat.

Ok, vi droppar ankaret i Cala del Bollo och allt är frid och fröjd. Vi har inte helt vindlä men vi har iallafall våglä. Vi har lagt ut ankarkätting för ungefär 3 ggr djupet, vilket känns OK i detta lugna vatten.
Klippan vi ligger vid är full av spännande grottor och olika formationer och turistbadbåtarna är många. Fördelen är att de lämnar vid 16-tiden. Den första natten är vi 5-6 båtar som stannar kvar. Mitt i natten vaknar vi av att det börjar blåsa riktigt ordentligt. Uppemot 17 m/s och den är stadig. Ingen vindby alltså. Efter en liten stund larmar vår ankarvakt och Jonas upptäcker att vi draggar! Helt otroligt, har inte hänt tidigare och beror på att vi inte hade tillräckligt med kätting ute. Men det är bara skutta upp på däck och börja winscha in ankaret. Plötsligt hör vi någon ropa högt och irriterat, blinka med en ficklampa och tillslut tuta i en trycklufts tuta. Det är en båt, där besättningen sover mycket gott, som draggar och han som för oväsen håller på att få katamaren på fördäck. Katamaran folket vaknar till slut och en olycka undviks. Vi ankrar om och kan gå tillbaka till sängvärmen igen.

På förmiddagen är det så dags att plocka upp ankaret och segla vidare till Alghero, 5-10 nm.
Jonas startar motorn och börjar köra ankarwinschen, när den helt plötsligt börjar gå av sig själv. Åt fel håll!!! Den lägger ut kätting istället för att dra in. Snabbt ner till huvudbrytaren och bryta strömmen. Vad i hela fridens dar nu då? OK vi testar igen. Jodå den går av sig själv nu igen fast åt rätt håll så vi får in mesta delen av kättingen och när det är ca 10-15 meter kvar orkar inte winschen mer utan vi hjälps åt att dra upp det sista för hand. Puh, det var tungt.
Vi upptäcker dessutom att vi har fått problem med VHF, Radar och GPS. När ankarwinschen går av sig själv, slocknar utrustningen. Men startar igen när vi har slagit av och på huvudsäkringen till winschen. Skumt. Men OK prylarna funkar iallafall.

Tror vi……..

Seglingen in till Alghero blev iallafall en härlig slör i ca 6 knop. Strax innan hamnen är det någon som har hittat en mindre bra båtparkering.

DSC_0050_thumb.jpg

Vi har bokat plats vid Stadskajen och skall alltså ligga mitt inne gamla stan. Ur mysigt! Båtarna längs kajen är verkligen internationella. Holland, Sverige, USA, Italien, Österrike enl flaggan och Grekland enl orten på båten, Belgien och Frankrike.

DSC_0056 DSC_0060
Vi checkar in, och blir lite förvånade när vi hittar hamnkontoret. Det är av det luftiga slaget och har naturlig aircondition.

DSC_0055

Sedan är det dags att bunkra mat. Tre ungdomar i 20-års åldern i 14 dagar tarvar ordentlig påfyllning av förråden. Vi hittar en välsorterad affär och är nöjda med dagens shopping. Hittar allt vi hade på listan, vilket inte tillhör vanligheten.

Vid midnatt kommer så ungdomarna. Så underbart att träffa Philip igen och det skall bli spännande att lära känna Joakim och Anna också.

Imorgon bär det av till nya mål.

Read Full Post »

Det var ju alldeles förfärligt vad jag är dålig på att uppdatera bloggen. Här krävs upprättning i ledet. Enda ursäkten är att det händer inte så mycket.

Efter att Mistralen kom och hälsade på för ungefär en vecka sedan har vi haft lite sämre väder. Det har blåst ganska mycket och vi har till och med fått både regn och åska vilkt gjort att vi legat ganska mycket stilla. Det verkar som om det dåliga sommarvädret i norra Europa smittar av sig. Varmt har vi visserligen fortfarande men av någon underlig anledning börjar man frysa vid ca 23 grader. Man har nog acklimatiserat sig ganska bra.

Vi har hittat underbara ankarvikar, tyvärr har även andra hittat dem, men det får man leva med. Bara de ankarar på mer än 50 meters avstånd är jag glad. Italienarna har annars en förkärlek till att ankra så nära andra båtar som möjligt. Rekordet hittills är 19 meter ifrån oss. Det slutade med att vi som låg där först fick plocka upp vårt ankare och ankra om på morgonen när vinden vände. Morgonen det var alltså omkring 5.

Cala Volpe var intressant, det var en liten vik innan för Mega-yacht parkeringen. Viken var ganska smal och en del var avspärrat för vattenskidåkning och mittemot var det för grunt. Så vi lade ankaret precis vid avgränsningen, som de andra båtarna hade gjort. Vad vi inte räknat med var att hamna vid Tenderbåts E4. Dvs Mega-yacht invånarna som skulle in till hotellet och sedan tillbaka. Tendrarna gick skytteltrafik så det var ganska så bullrigt. Vår stackars ankarboj gillade de inte. Den lyckades ju ligga mitt i vägen, så den blev påkörd ett antal gånger. Rena turen att ingen fick linan i propellern.

Vi hittade även wind- och kite-surfarnas vik. Strax efter La Maddalena öarna hittade vi denna ganska stora vik med fullständigt våglä men inte vindlä. Den dagen vi kom var det säkert ett 50-tal surfare ute. Både med och utan kite. Faktiskt första gången sedan vi lämnade Sverige som vi träffat på surfare. En kille, ca 35 års åldern, var nog den ivrigaste. Tror att han surfade mer eller mindre 8 timmar i ett sträck. Sanslöst.

DSC_0047

Här dök det även upp ett gäng, vad vi tror, scout båtar. De kunde verkligen viken och hade en liten egen ankringsteknik.

DSC_0050

Nordöstra sidan av Sardinien är helt klart den rikaste och mest välmående regionen på Sardinien. Det märktes mycket tydligt när vi kom till Porto Torres. En sanslöst trist stad och fattig. Husen var de mest fallfärdiga vi sett på ön. Marinan var välbesökt, kan vara för att det varnades för en styvkuling med stormbyar. Sista timmen innan vi var framme började det blåsa ganska ordentligt (runt 15 m/s) De andra 8 timmarna gick vi för motor. Väl innanför hamnpirarna fick vi vänta på marineron. Han skulle hjälpa en kille med motorproblem först. Under tiden började det regna. Ösregna. Som tur var var det varmt så det var regnjacka, shorts och barfota som gällde. Mina stackars tår såg ut som om de legat i blöt i 14 dagar. Har väl aldrig varit med om att få skrynkliga tår av regn…..

Det blåste så kraftigt att vi inte kunde gå in på vår bryggplats. Utan fick lägga oss långsides en liten ponton och vänta på bättre väder. Vinden blåste oss ut från pontonen och att jag fick ca 2 minuter på mig att ändra de förberedda förtöjningarna till en långsides. Jag hann inte riktigt med. Så första försöket höll på att sluta i katastrof. Men Jonas räddade situationen och vi började om. Så när jag väl fått alla tampar på rätt ställe så var det enkelt för killarna på pontonen att knyta fast oss ordentligt. Vinden mojnade lite och vi flyttade in på vår plats. Naturligtvis i ösregn och blåst. När vi var klara så hade det slutat regna och vinden hade mojnat. Det var så dags.

Nåväl nu låg vi i en marina i en stad och jag skulle äntligen få min första italienska pizza! Blev rekommenderad en restaurang av hamnkillen, Cristallo. Men om den var bra eller inte vet vi inte. Vi fick ett bord, varsin meny, en flaska vatten och bröd. Vi läste menyn och maten var väl inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Lite för exklusiv, men nu var vi ju där. Servitören kommer fram till oss och jag börjar beställa på min stapplande italienska. Killen bara tittar på mig, vänder på klacken och går. Sedan såg vi honom bara skynda förbi vårt bord till andra gäster. Beställa fick vi inte trots att vi kallar på honom ett antal gånger. Så vi reser oss och lämnar. Vill dom inte ha våra pengar så krusar vi inte. Vi hittar, vad som visar sig, stadens populäraste pizza. Äntligen fick jag min pizza och den var helt underbart god!

 

Men vi har ett datum att passa så, så snart som kulingen lugnat ner sig lite kastar vi loss och förflyttar oss 10-15 distans norrut till Stintino. Där ankrar vi upp precis utanför hamnen och får en mycket trevlig kväll med live musik inifrån land.

 

 

 

DSC_0025

Read Full Post »

Nu står vi vid ett vägskäl. Höger eller vänster? och för en gångs skull kan vi välja att segla dit vinden blåser. Lite härlig känsla. Så av den anledningen blev det ostkusten norrut. Den är av många ansedd som den vackraste kusten. På sjökortet så ser den ganska “slät” ut, dvs inte så mycket vikar att ankra skyddat i. Men det löser sig säkert, det brukar det göra.

Vi har nu tillbringat en vecka längs denna kust och har varit i många ankarbukter. I början var det en ganska trist kust vi seglade längs med, men ju längre norrut vi kommer desto dramatiskare och vackrare blir det.
Vi har haft tur med vädret, det har inte blåst på kvällar och nätter men däremot från lunch och till ca kl 17-18. Vilket gjort att vi har kunnat segla de flesta dagar och dessutom kunnat segla med vår stora gennacker! Okey, ibland går det inte speciellt fort, men om man skall förflytta sig 10-15 nm så gör det inget om det går lite sakta. Fast under 2 knop då får vi krupp och startar motorn. Ibland blir det ett väldans velande mellan motor och segel. Allt beroende på vinden som måste vila ibland.

De flesta bukterna ser ungefär lika ut, en sandstrand längst in med någon liten bar. Inga affärer. Då är det bra med stor frys och välfyllda lager.

DSC_0004DSC_0055 Men en sak har de alla gemensamt. Det underbara vattnet. Turkost och kristallklart. Att se ankaret som ligger 10-15 meter under vattenytan är inga problem.

DSC_0068

Men det är klart, vissa vikar har något visst. Som en härom dagen med en liten bar längst in som på kvällen tände massor av lyktor och spelade härlig musik. Det var så stämningsfullt och vackert. Tittade vi åt andra hållet så såg vi för första gången ljus från bebyggelse. Vi har kommit till Costa Smeralda! Ett turistprojekt som drogs igång av Aga Kahn för en massa år sedan för att locka turister till Sardinien. Ja, inte vilka turister som helst, utan de med tjocka, riktigt tjocka, plånböcker. Och han verkar ha lyckats!
Byggprojektet har verkligen lyckats, för alla hus (eller 98% iallafall) har byggts på ett sådant sätt att de smälter in i omgivningarna så att de inte märks.

DSC_0119

DSC_0121

DSC_0039

Här finns inga gigantiska hotell-komplex som på Spanska sydkusten och på Mallorca. Hotellkomplex finns det säkert men de är inte byggda på höjden och man märker inte att det är hotell.

 

Båtarna här är ett kapitel för sig själv. Helt plötsligt känner vi oss som en liten jolle. Visst finns det båtar som är mindre än oss, men de är inte speciellt många. De flesta båtarna är dessutom motorbåtar och väldigt få är under 20 meter. Vissa ser på håll ut som passagerarfärjor!
En gigantisk motoryacht (ca 100 m lång) som vi seglade förbi, såg ut som om han hade en uppblåsbar rutschkana från mellandäck ner i vattnet.

DSC_0087

En annan som var 113 m lång hade en stor segelbåt på däck och en helikopterplattform. Segelbåten var säkert 55-60 fot. På sidan av båten hade de en utfällbar badplattform med soltak, och på badplattformen i aktern stod det parasoller (hopfällda när vi seglade förbi)

DSC_0109

Vi hittade även en Mega Yacht-parkering, för dagtid. Det fanns även bojar som de kunde använda istället för att ankra. Det såg ganska läckert ut, där låg dessa giganter på rad och framemot kvällen tog de upp ankaret och tuffade hemåt. Som på en given signal.

Det är föresten mer regel än undantag, att man kör ut till badviken på förmiddagen och tillbaka till hamnen igen på eftermiddag/kväll. Väldigt få stannar över natten.

På de flesta ställen vi ankrat upp har vi varit det exotiska inslaget. Folk har kört runt oss i sina jollar och tittat, folk på stranden har hyrt trampbåtar och trampar runt oss. En kvinna tog mod till sig och frågade om vi seglat ända från Sverige. Jo, det hade vi ju. Men sa hon, har ni seglat hela vägen runt? Jo det kunde vi ju inte heller förneka. Hon översatte snabbt till italienska för sina kompisar och de blev helt klart imponerade och stämde upp i en spontan applåd.
Undrar om de trodde att vi seglat hela vägen i ett sträck……
Men själva tycker vi nog att de båtar som flaggar med Österrikisk eller Schweizisk flagg har gjort en större bedrift att komma till Sardinien…..

Att båtar draggar blir ju ganska vanligt, eftersom det är så många som ankrar. Här om dagen ankrade vi upp bakom en Österrikisk(!) motoryacht (40 m) som helt klart hade besättning om bord. Efter tag låg den jämsides med oss och kapten (syntes på klädseln) stod lugnt kvar på nedre akterdäck med armarna i kors och tittade på omgivningarna. Då hade han draggat ca 150 meter. Fast när han upptäckte oss fick han lite bråttom till bryggan för att ankra om båten.

En annan båt som ligger bredvid oss, där är ungarna ute med gummijollar och surfingbrädor och pappa tar fram löparbandet och joggar en halvtimme uppe på flybridge. Hustrun går omkring och ser vacker ut.

Badar gör vi ett antal gånger per dag. Det händer även att vi gör badstopp under resan. Lufttemperaturen ligger runt 35 grader och vilar vinden så blir det varmt. Då är även ett dopp i 26 gradigt vatten svalkande.

Sedan kan vi rapportera att det är inte att rekommendera att spilla rått ägg i kökslådan. Speciellt inte om den är klädd med syntetiskt fluff-tyg för att minska skramlet. Ägget har en tendens att lukta efter några timmar……..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DSC_0129

Read Full Post »

Efter två dygn i Cagliari varav det sista med en temperatur uppemot 40 grader fick vi nog och bestämde oss för att gå vidare. Vi måste kunna bada!

När vi seglade in i hamnen och på våra promenader har vi sett en massa tävlingsbåtar (44:or) men att tävlingen startade idag hade vi ingen aning om.

Strax utanför hamnen är det en trafiksepareringszon och det är mycket stränga och tydliga regler om hur man får färdas i och korsa den. Att inte följa reglerna kan resultera i höga böter.
Vi såg alla tävlingsbåtarna och höll så nära trafiksepareringen vi kunde, lik förbaskat lyckades vi hamna mitt i tävlingsfältet. Vi gjorde vad vi kunde för att inte orsaka bekymmer för de tävlande, men de svor nog några ramsor över oss ändå.

DSC_0054
Denna var den som kom närmast när jag hade kameran uppe.

Killarna som seglar har verkligen koll på varandra

DSC_0061

DSC_0064

Det konstiga var att de inte hade gått ut med något meddelande om var banan låg och när de skulle segla. De höll ju trots allt till mitt i inseglingen till hamnen.

Vi tuffade vidare väster ut och mot första natthamnen, Golfo di Pula. Vi kunde segla! Och fick en härlig kryss i lagom med vind. Själva ankringsviken var inget speciellt, en stor beach med en massa festande på kvällen.
DSC_0116DSC_0117

Så här ville vi inte stanna av flera skäl. Ett var festandet på stranden ett annat var att väderprognoserna talade om kuling i dagarna två och för kuling låg vi inte bra här, så vi styrde kosan till Porto Malfatano, en Y-formad vik som gav bra skydd mot både vind och vågor, istället. Även  här var det en välbesökt strand, men tack och lov inga strandfester.

Ankaret åker ner i vattnet och när ca 40 meter kätting hade matats ut börjar el-motorn till ankarwinschen låta mycket underligt. Vi tittar på varandra och blir lite lätt kallsvettiga. Neeeej den får inte lägga av nu. Att hala in 40-50 meter kätting för hand lockade absolut inte!
Jonas plockar fram verktygen och börjar montera isär det hela för att se om det är något att göra. Kan ju vara så enkelt att det är en sladd som lossnat. Jonas fixar och donar lite och sedan låter motorn som vanligt igen. Gud så skönt.
Men ack den glädje som varar för evigt. När vi tre dagar senare skall lämna viken, få vi visserligen upp ankaret med hjälp av winschen, men den går av sig själv! Vi får styra den via säkringen. Inte speciellt bra.
Men vi fortsätter väster ut. Till Porto Romana som ligger vid nästa större stad, Sant Antioco. Där borde vi kunna hitta en ny motor.
Porto Romana var inget annat än en industrihamn, där de visserligen hade upplåtit en del av kajen till gästande båtar, men fiskebåtarna hade tagit över de platserna. Vi går in i den öde industrihamnen och kröp längst in i en hörna och förtöjde båten. Där är vi iallafall inte i vägen. Möjligen att vi kan bli instängda men då det var lördag trodde vi inte det. Jag gick iväg för att leta efter en Supermercado. Mitt första problem var att hitta ut från hamnområdet. Det var omgärdad av staket och jag hittade ingen grind! Jag gick där och tittade och plötsligt hör jag någon som tilltalar mig på italienska. Jag tittar in i byggnaden jag precis passerat och där sitter en farbror med några flaskor öl framför sig och undrar vad jag letar efter. Jag svarar så gott jag kan på italienska och farbrorn erbjuder sig att köra mig till affären!

Affären låg inte speciellt långt bort, man skulle bara över en bro och några hundra meter till. När jag skulle tillbaka insåg jag att det inte vara “bara”. Man fick inte färdas till fots över bron!! Hur i hela friden skall jag komma tillbaka? Lifta? Med 2 stora matkassar??? Njaee det kändes inte rätt. Men jag såg att jag kunde komma ner under bron, fast fortfarande en massa vatten mellan mig och vår båt. Men som vanligt, inget problem utan en lösning. Jag ringde Jonas och han kom och hämtade mig med jollen.

 

DSC_0121
Under tiden hade Jonas plockat isär el-motorn igen och konstaterade att den var nog helt utsliten. Den spottade ut en massa metall bitar när man körde den. Det var bara att gå tillbaka till Cagliari för att köpa en ny motor. Den som lade av var iallafall 13 år gammal och välanvänd.
Sydkusten på Sardinien börjar kännas som Algarvekusten. Dvs vi går fram och tillbaka och kan den ganska bra vid det här laget!

Måndag morgon blev det el-motor jakt. En kortvarig sådan då vi hittade vad vi sökte i första affären. Skeppshandeln Nautica Store är nog den mest välsorterade skeppshandeln vi hittills har varit i. Oavsett om vi jämför med Sverige eller utomlands.
Sedan återstod då bara monteringen. Kan väl inte vara så besvärligt tänkte jag. Men det var det. Det tog resten av dagen. På motorn satt det en skruv som drev själva ankarwinschen och den skruven skulle flyttas till den nya motorn. Vi hade en sprängskiss över ankarwinschen men den visade inte helt solklart hur man skulle göra. Efter mycket om och men lyckas Jonas iallafall att få loss den, få fast den på nya motorn, montera motorn och provköra. Det funkar!!! Det var många kilon som föll från våra axlar.

Men detta besök i Cagliari var inte bara mekaniska bekymmer det var trevligheter också. Pia och Sven-Gunnar på S/Y Eline var där och vi tillbringade två trevliga kvällar tillsammans.
Det är alltid kul att träffa svenskar men extra kul med gamla båtgrannar och båtklubbskompisar. Pia och Sven-Gunnar lämnade Sverige ett år före oss och äntligen kom vi i kapp dem!

Read Full Post »

Sardinien – Cagliari

Sardinien har en mycket lång historia, man tror att de första invånarna kom hit via en naturlig vägbank som förband Toscana med Sardinien för kanske 450.000 till 150.000 år sedan. En mängd olika kulter förenades så småningom i något som kallas för nuragkulturen. Nuragerna var herdar och krigare och deras bostäder var runda stentorn, nuraghi. Det finns ca 7000 st sådana lämningar runt om på ön. Sardinien har även bebotts av Fenicierna. De kom hit ca 1000 år f.Kr. När romarna hade segrat i de puniska krigen ockuperade de Sardinien och härskade över ön i ca 700 år trots att sarderna gjorde häftigt motstånd. Efter romarriket stred vandaler, bysantiner och araber om att härska över ön. Spanjorerna härskade här runt 1600-talet och i början av 1700 tillhörde Sardinien Österrike! Men man gjorde en bytesaffär med kungahuset Savoyen och bytte Sardinien mot Sicilen. När så alla olika kungahus i Italien enades till landet Italien blev Sardinien italienskt.

Huvudstaden på ön heter Cagliari, och grundades av Fenicierna som började med att anlägga hamnen. Staden blev en viktig knutpunkt för handeln med bl a Libanon och den Iberiska halvön.

Så är man historiskt intresserad och kunnig, har man en guldgruva att ösa ur på den här ön.
Gillar man fåglar, ska man åka hit på vår och höst. Många fåglar mellanlandar här på sin resa söder/norr ut.

En av anledningarna till att vi stannade två nätter i Cagliari var att vi ville se stan och framför allt gamla stadskärnan och vi valde årets hittills varmaste dag till att göra detta på. Ca 40 grader varmt. I skuggan.
Men vi kämpade oss runt och tittade, beundrade och klättrade i trappor.

Här är ett lite axplock av vad vi såg.

DSC_0023
Strandpromenaden mellan city och vår marina.

DSC_0029

 

Via Romana med sina hus från 1800-talet

DSC_0032 DSC_0030 DSC_0043
Några gatuvyer

 

 

Av någon anledning så misstänker jag att man kan surfa fritt just här……

DSC_0031

Vi knatade så högt upp vi kunde komma i den gamla stadskärnan och hamnade på den Spanska Bastionen.

DSC_0041 DSC_0042 DSC_0045

 

 

Utsikten var fantastisk

DSC_0044 DSC_0037

 

Just nu så kan jag bara rekommendera en resa hit! Sardinien är inte alls så turistinvaderad som t.ex Mallorca och har massor av orörd natur och oexploaterade stränder. Speciellt här i den södra delen.

Read Full Post »

Vi var väldigt angelägen om att få tag på ett mobilt internet för att slippa använda roaming för datatrafiken så vi lättade ankare och puttrade iväg till Cagliari. Vi blev lite förvånade när det visade sig att vi hade nästan 50 nm att transportera oss. Till skillnad från gårdagens segling i hög och grov sjö var detta rena barnleken. Vattenyta som ett balsalsgolv och ingen vind. Hur kan det förändra sig så snabbt? Men det är ju det som är en del av tjusningen med seglingen.

DSC_0002 DSC_0007

Nu fick vi lite tid att städa båten. Under överfarten hade en hel del vattensprut hade letat sig in i sittbrunnen och det saltet städades nu bort, alla rutor tvättades och polerades och kapell-sidorna stuvades undan igen. Anledningen till att vi är hyfsat noga med att få bort saltet från sittbrunnen är att vi inte vill ha ner det i kajutan där det orsakar en massa fuktproblem i dynor och ger oss en fläckig teakdurk.

 

Cagliari från sjösidan var ganska imponerande

DSC_0010

DSC_0009

 

På vägen in till marinan möter vi en tävlingsbåt. Både skrov och segel var svarta, helläckert

DSC_0013
Vi blev lite glada när vi sedan såg att det var en svensk båt!

DSC_0015

Tydligen någon tävling på G och de var ute på en träningsrunda.

 

Det går inte att ligga för ankare i Cagliari så det blev till att checka in i en marina. Vi är ju vana vid att alla bryggor/pontoner som ligger tillsammans tillhör samma marina. Men inte här. Här kan det vara en hel radda med bryggor och 4-5 olika marinor. Dvs varje marina har 2-3 bryggor och drivs av olika familjer.

Vi fick en plats, och det var lazy-lines som gällde. Förståss! Och det var de värsta jag hittills varit med om. Leriga så hela båten var som en leråker

DSC_0016

och fyllda med musslor i flera lager.

DSC_0048

Det var knappt jag ville ta i linorna trots att jag har tjocka arbetshandskar av skinn. Vi gjorde iallafall som vi brukar, men jag drog inte upp tillräckligt med lina från bottnen vilket gjorde att vi inte fick ordning på fören. Eller rättare sagt, jag förstod inte att linan bestod av 3 olika linor, normalt är det bara två. En tunn som man halar upp den tjocka som används till förtöjningen. Här var det ytterligare en nivå.
Marineron (killen från marinan) hoppade ombord och tog över hela förtöjnings-biten. Jag och Jonas bara stod och tittade och fattade inte vad som hände. Han sprang fram och tillbaka mellan för och akter som en skållad råtta och drog och slet i alla tampar. Tillslut nickade han och såg nöjd ut, och fick hoppa drygt 1 meter för att komma tillbaka till pontonen, och gick därifrån. Fast jag slapp ju de äckliga linorna förståss, nu hade vi bara finliret kvar för att få båten att ligga som vi ville. Närmare bryggan. Men hade vi pratat italienska eller han engelska så hade han nog agerat annorlunda.
Sedan var det vattenslang och skurborste för att få rent båten och mig från all lera.

Som vanligt när man kommer till en marina skall man ju registrera sig. Jag knatade iväg till hamnkontoret. Jag blev lite förbryllad över pontonernas skick, eller rättare sagt, förbindelserna mellan pontonerna som bestod av plywood-skivor. När jag sedan kom upp på huvudbryggan bestod den av tjocka och breda plank där merparten var lösa! Man fick gå försiktigt. Utanför baren låg 3 stora hundar och sov i solen. De var av en mycket respektingivande storlek, så jag tassade försiktigt runt dem. Ingen av dem lyfte ens på ett ögonlock. De var tydligen fredliga varelser som var vana vid att folk gick runt omkring dem.

Men var är hamnkontoret? Här är ju bara toa och en bar…… Jag gick upp på land, men där fanns inget, vänder tillbaka och där står marineron och viftar. Hamnkontoret var i ena hörnan av baren! OK, funkar det för dom så funkar det för mig. Jag halar fram alla de vanliga handlingarna och lämnar över, men han bara viftade bort det hela, tittade lite på registreringspappret och frågade vart vi skulle efter Cagliari och sa att vi kunde betala i morgonbitti innan vi seglade iväg.
På vägen tillbaka till båten funderade jag över det hela och först då insåg jag att han inte hade någon dator! Registrering existerade inte, han hade ett A4 papper där alla båtarna var noterade med namn och ankomstdatum och om de hade betalat eller inte. Det var det hela!

Underbart enkelt.

Read Full Post »

« Newer Posts