Vilken kväll!!!

Den första fredagen varje månad så anordnas det musik (oftast jazz) kvällar på museet i St George’s. Den här gången så lockade Jazz och Poesi knappt 40 st yachtis att tränga ihop sig i små minibussar och åka in till stan för att lyssna.

Vi blev väl mottagna och slog oss ner på plaststolarna i den stora salen och musikerna började värma upp. Det visade sig att två av yachtisarna skulle vara med och spela. Kul!

Jag satt och tittade mig om kring och insåg att huset vi var i antagligen var byggt åt någon rikeman på 1800-talet och att rummet vi nu satt i antagligen var det forna mottagningsrummet/vardagsrummet. Längs med ena långsidan löpte en balkong med väldigt vackert utformade pelare som höll upp taket

och balkongräcket var ett tjusigt smidesarbete. För att komma in i huset fick man gå upp för en dubbeltrappa från gatan till en liten patio som nu var täckt med betong, men som förr antagligen varit en liten trädgård, så ytterligare några steg upp till vackra dubbeldörrar som ledde rakt in i rummet. Från rummet så ledde det fyra olika dörrar med etsade glasrutor vidare in i huset. Jag kunde riktigt se de välklädda engelska damerna sitta och bli svalkade av en liten slavpojk med ett stort palmblad som han fläktade dem med. Tunga 1800-talsmöbler och sammetsgardiner. Fantasin gick på högvarv.

Men så sprakade det till i högtalarna och jag var tillbaka i verkligheten. Kvällens show skulle börja. De närmsta –3 timmarna fick vi lyssna på härlig improviserad jazz, gamla jazzlåtar, unga förmågor som spelade, sjöng och läste dikter.

Helt underbart att få vara där och se och lyssna till glädjen i musiken och se glädjen i att spela!

Den här lilla flickan tyckte att livet var riktigt trist och långtråkigt. Men det kändes nog skönt att få krama pappas ben.