Vi lämnade Kalymnos måndag morgon och startade vår färd över Egeiska havet till Poros.

Väderprognosen var 15-20 knop från Nord till Nordost och eftersom vi skulle ganska så rakt mot väst så skulle det ju vara OK.

Men återigen, i Medelhavet så är prognos och verklighet inte riktigt samma sak. Vi fick 20-30 knop Nord till Nordväst. När vi kom i höjd med Livitha så fick vi fallvindar på uppemot 40 knop.
Naxos var nästa stora bekymmer. Vi valde att gå norr om för att slippa fallvindar från Naxos och från sundet mellan Naxos och Paros. Det beslutet kostade oss 8 timmar av kryss mitt i natten. Vinden vred hela tiden men inte till vår fördel. Sjön var dessutom kort och hög. Vågorna var säkert uppemot 3 meter. Så om vi inte lyckades hålla tillräckligt fart så slog vi ner i vågdalarna. För låg eller för hög var samma problem. Så det krävde att vi hela tiden fick trimma seglen och kursen för att optimera farten. Det innebar att ingen av oss fick sova något under natten. Utom stackars Philip som, som vanligt under första seglingen, led av sjösjuka.

Framåt eftermiddagen så dog vinden och de sista 3 timmarna fick vi gå för motor.

Vi droppade ankaret i Poros, skönt med ett ställe man känner till, och där stannade vi två nätter för att hämta andan och sova ut.

Torsdag morgon plockade vi upp ankaret och satte kurs mot Syrakusa via Korintkanalen.
Vi fick en kryss hela vägen och som tur var höll prognosen denna gången, vind 15-20 knop och nästan inga vågor alls.

Det var första gången genom kanalen för Philip så vi blev lite besvikna när vi fick gå bakom ett stort lastfartyg som tog mycket av den vackra vyn man annars har.

Tanken var ju att vi skulle gå i ett svep till Syrakusa men efter kanalen så kände vi att det skulle vara skönt att sova i lugn och ro. Så vi motorerade upp till viken Ormos Saranda som ligger på fastlandets sydkust. Se den gröna pluppen på Googel kartan här ovanför.

Saranda var ett jättemysigt ställe men inte idealiskt att ankra på. Det var djupt. Ca 17 m var det där vi fick lägga ankaret. Om vi gått längre in hade risken varit att vi gått på grund på stranden. Väldigt brant botten med andra ord.

 

Hela Korintviken är förövrigt väldigt djup, omkring 900 meter på det djupaste stället.

Dagen efter under frukosten, så får vi ett antal kraftiga fallvindar och vi konstaterar att vi draggar. Frukosten blev snabbt avslutat och vi plockade upp ankaret och gav oss iväg. Nästa stopp Syrakusa, ca 350 sjömil har vi framför oss.

Det här benet av vår långa resa västerut gick mycket lugnt. Har seglingsvind fram till omkring kl 16 sedan fick vi gå för motor några timmar. Under senkvällen kom vinden tillbaka men lite för mycket rakt framifrån för att det skulle funka. Vi kände inte för att kryssa, så om vi stöttade med motorn så kunde vi hålla en hyfsad kurs mot målet. Vinden vred mot norr och vi kunde stänga av motorn vid 0330 tiden och sedan hade vi kanonfin vind fram till 1830.

Vid lunchtid så satte vi upp vårt fiskespö. Trodde väl inte att vi skulle få napp nu heller, men hoppet är ju det sista som överger en, och försöker man inte så får man ju absolut inte napp. Vid 1930 for Philip upp från sittbrunnen och börjar veva in reven. VI HAR NAPP!!!

En liten tonfisk på ca 3 kg landas på vårt akterdäck och går en snabb död tillmötes när Jonas häller en halv flaska vodka i gälarna på honom. Vi hade läst att det var det enklast sättet att döda en fisk på, och ja vi håller med. Sedan var det en “enkel” match att rensa den. Jag som hittills inte varit så förtjust i färsk tonfisk såg väl inte så väldigt mycket fram emot morgondagens middag då vi skulle ha grillad tonfisk.

Dagen efter var det helt vindstilla, motorgång hela dagen. Enda fördelen med det är att man kan göra ordentligt med vatten. Så när jag hade min vakt tänkte jag vara nyttig och fylla på vattentanken. Men Watermakern ville inte starta! Vad i hela fridens dar nu då? Inte ett ens ett klick hördes från den vilket det brukar göra när man startar. När Jonas vaknade, så informerade jag honom om problemet. Jonas slog i våra instruktionsböcker, ingen hjälp. Jonas gick och funderade ett tag, så kom han på att vi hade ju varit och joxat vid elkablarna häromdagen, kan det ha orsakat en glappkontakt?Det var ju enkelt att kolla. Jo nog var det glapp alltid. Eller rättare sagt ingen kontakt alls. 14 års ärgande av kontakterna gjorde till slut nytta. Elen kom inte igenom ärgen. Så efter lite borstande och fixande så hade vi kontakt igen och Watermakern funkade som vanligt.
Det var en lättnad. Watermakern är en av de dyrare apparaterna ombord och det hade inte varit kul om vi hade varit tvungna att byta ut den.

Nåväl kl 2115 kunde vi droppa ankaret i Syrakusa bukten. Sista benet tog 60 timmar och var 369 sjömil lång.

Totalt på 6 dygn har vi transporterat oss 655 sjömil, av dessa 6 dygn har vi legat för ankare i 3 nätter. Nu ska det bli skönt att ta det lite lugnt och utforska Syrakusa ett tag.

Vad jag tyckte om tonfisken? Supergod!