Seglingen från Kroatien till Italien blev faktiskt en segling. Vi fick en härlig slör hela natten dvs vinden kommer in snett bakifrån och båten forsar fram utan att kränga, gungar lite med vågorna med det är iallafall enklare att röra sig på båten, sova och laga mat.

I Brindisi lade vi till i Marina di Brindisi den ligger en bra bit från all ära och redbarhet och man måste ta bussen eller åka taxi för att komma in till stan. Bussen stannar precis utanför marinan och tar ca 30 minuter och kostar 1 Euro/person och enkelresa. Taxi tur o retur blev lite dyrare men å andra sidan fick man guidning och hamnade på precis de ställena man behövde komma till. Roberto som körde oss var en riktig pärla. Ber man baren i marinan att ringa efter taxi är det till Roberto dom ringer.

Att lägga till vid ponton blev ett äventyr. Vi hade lite vind in från styrbords sida vilket gjorde att Jonas hade svårt att placera båten där marineron ville att vi skulle ligga, dvs platsen till vänster om en annan segelbåt. Men med ett idogt dragande i tamparna vi fick i land, så låg båten tillslut på sin plats. Vi strävar alltid efter att båten skall ligga rakt mot bryggan, men det är inte så lätt när båtgrannen ligger snett, då får man liksom anpassa sig. Efter att ha vilat ut efter denna kraftansträngning (20 ton att med handkraft dra mot vinden pust och puh) var det dags att gå och skriva in oss i marinan. Det var inga större problem. Tjejen på kontoret pratade lika dålig engelska som jag pratade italienska men vi lyckades förstå varandra iallafall. Allt går med lite vilja. Men jag blev lite konfunderad när jag var tvungen att skriva på ett dokument där jag på heder och samvete lovade att vi hade (skulle) kontakta Polizia di Frontiera och Capitaneria di Porto. Suck, vi som glömde att checka ut ur EU när vi seglade till Kroatien hade ju hoppats på att kunna återinträda lite omärkligt i EU. Nåväl, Robertino visste precis vart vi skulle, släppte av oss och sa att han återkommer om en timme. Jahap Capitaneriet var stängt. Bara öppet på förmiddagar. Men Polizia di Frontiera borde ju ha öppet. Jodå, det gällde bara att hitta rätt dörr, de hade minst 4 olika ingångar och bara en där det fanns folk. Att gränspolisen skulle prata engelska var ju bara dumt att tro, men de lyckades iallafall att hitta en som kunde lite, han fyllde i en massa papper med våra uppgifter, men stämplade inte passen och vi var tvungna att lova att ringa när vi lämnade Italien. Jovisst lovade vi, men tänkte att hur skall de kunna hitta detta dokument och hur ska vi göra oss förstådda. Nåja det är några dagar fram i tiden så det löser sig. Tillbaka till Hamnpolisen för att hitta Robertino, då stod det en jeppe i dörren i tjusig uniform så vi frågade hur vi skulle göra, vi hade kommit från Kroatien. Ibland är det bra med spårkförvecklingar för han ropade inåt huset och frågade sin kompis om han ville ha några dokument ifyllda när man kom från Greece. Det ville inte kompisen.

Så vi har fortfarande varken lämnat eller kommit tillbaka till EU……

I marinan finns det alltså en bar och en restaurang. Vilka båda två är mycket trevliga. Första kvällen orkade vi inte ens fundera över matlagning och en pizza hägrade. Vi gick till restaurangen och lyckades förstås komma 1,5 tim innan de öppnade. Så vi slog oss ner i baren med varsin öl och menyn. Det är inte ofta man kan studera en meny så noga och verkligen väga det ena mot det andra. Och inte gjorde det beslutet enklare hellre.

Men vi träffade ett trevligt danskt par som håller på att sälja av sitt boende i Danmark för att flytta permanent till Brindisi där de köpte en liten olivgård. Nu hade de äntligen efter 7 år blivit färdiga med renoveringen och kunde börja njuta av sitt nya liv.
Sista kvällen i Brindisi blev även det en restaurangkväll. Det är jobbigt att shoppa! Då träffar vi besättningen från en engelsk båt och det blev många erfarenheter utbytta. Vi förstod efter en stund att vi var det exotiska inslaget!!?

En av anledningarna till att vi gick till Brindisi var att vi ska få våra solpaneler utbytta. Ytskiktet klarade inte solen och UV-strålningen utan har blivit mjölkigt vilket gör att de inte levererar så mycket ström som de ska. Vi tänkte att det skulle vara enklare att skicka från Italien än från Grekland eller Kroatien. Jonas tillbringade en halv dag med att demontera panelerna. De var ju monterade för att sitta där permanent. Sedan blev det operation Leta-förpackningsmaterial. Första och förhoppningsvis sista gången man rotade i sopcontainrarna. Men vi hittade vad vi behövde iallafall.

Paketet skulle hämtas med DHL och fick de bara beställningen före kl 10 så skulle det hämtas samma dag. Ha! Dag 1 satt och väntade från 0800 till 1600, ingen kurir. Då började Ann-Sofie bli lite irriterad och började ringa. Det var längesedan jag var så riktigt förbannad på någon. Allt slutade med att de kom dagen efter kl 1230 och hämtade paketet. Men det innebar 2 extra nätter i marinan för oss. Totalt 4 nätter.

Dagen innan vi lämnade Italien körde Robertino oss till ett gigantiskt köpcentra. Där fanns ALLT. Vi bunkrade mat och vin som om vi skulle segla till världens ände och så billigt har vi nog inte handlat någonstans inom EU.

Seglingen över till Grekland blev också segling. Även nu en slör och efter ca 20 timmar var vi framme i en liten vik på Korfu. Tyvärr så blev det inte mer än att att lägga ankare och ta upp det igen. Vi hade ingen kontakt med omvärlden, varken via telefon eller internet. Vi studerade sjökort och piloter noga och konstaterade att Korfu inte var en så seglingsvänlig ö, med många vikar,  som vi hoppats på och vi kände inte för att gå in i Korfu stad. Så det var bara att fortsätta i ytterligare 20 sjömil till Paxos och viken Lakka.

Men det är en annan historia.