För många herrans år sedan var vi i Hongkong. Är man nu där så skall man förståss äta Peking Anka. Vi fick tips av hotellet vart vi skulle gå. Hittar adressen, tittar väldigt frågande på varandra. Kan detta vara rätt. En smal, oansenlig dörr med en brant trappa på andra sidan. Hittade ingen att fråga så vi gick upp för trappan och där var ett stort rum, väldigt högt i tak. Vita väggar, urstarka lysrör i taket och en massa runda bord med plats för ca 8 personer vid varje. Ganska mycket folk, men vi lycks få ett bord för 4. Beställer och njuter av maten. Men ljudvolymen var hög. De kala cementputsade väggarna och kakelgolvet gjorde inte mycket för att dämpa akustiken. Pratet och skratten studsade mellen väggarna och man var väldigt trött i huvudet efteråt. Peking Ankan? Underbart god och annorlunda, en upplevelse.

I går var vi 10 personer från marinan som knatade iväg till en pizzeria för att ha en trevlig fredagskväll. Det fick vi, pizzorna var goda, vinnet lätt drucket och sällskapet mycket ttevligt. Men man har inte lyckats riktigt med det här med ljuddämpning i lokalen här heller. Efter ett tag var vi kanske 40 personer, som pratade, skrattade, åt och hade det trevligt. Ljudvolymen var ganska så hög och även här studsar ljudet mellan putsade stenväggar och -tak och kakelklätt golv. Vad händer då? Jo kyparen sätter igång TVn! Med full volym! Det blev olidligt, man fick nästan prata rakt in i örat för att höra vad någon sa. Som tur var hade vi ätit färdigt och lämnade ganska så snart. När man kom ut på gatan trodde man att man blivit döv. Det var så tyst …

Varför vi inte bad honom stänga av TVn? Han hörde inte vad vi sa …

Och vad är det för fel med att inreda restaurangen så att man kan umgås utan att bli döv