Vi har lite bråttom att ta oss tvärs över den grekiska arkipelagen. Vi får gäster från England om några dagar och då Jonas blandade ihop Korfu med Kos så får vi segla ca 250 sjömil lite fort. Tanken var att de skulle komma till Korfu som ligger på grekiska västkusten, ganska nära Italien. Men det blev Kos, som ligger vid den turkiska gränsen. Ja, vi ska ju dit men hade kanske inte tänkt det i år. Men det är lätt att blanda ihop alla orter.

Vi lämnade Pilos för att gå till en liten vik på Peloponnessos som heter Porto Kayio. Vi hade hört att den skulle vara alldeles fantastiskt vacker. Tja antingen överdriver folk eller så är vi lite less. Porto Kayio är mycket skyddad vik på östsidan av den mellersta av halvöarna som går ut från Peloponnessos. en lite by längst in i viken och branta bergssluttningar på övriga sidor. Vi kom dit ganska sent på eftermiddagen och skulle lämna tidigt på morgonen efter så det blev ingen tid till att åka in till byn.
Bredvid oss på ankarplatsen låg en annan Amel, Ulys of Tortola,  och naturligtvis togs det kontakt. En kille från Schweiz som haft sin Super Maramu i 3-4 år och seglat runt i Grekland och Turkiet sedan dess.

Dagen efter lämnade vi vid 11-tiden vi hade inte så långt till nästa över-nattningsställe.

En bukt på södra Nísos Elefonisos (Nísos betyder ö). När vi kom fram på eftermiddagen var vi ensamma och kunde välja och vraka var vi skulle släppa ankaret. Beslutsvåndan var stor….

Någon timme senare kom en charter-katamaran och lägger sig ca 60 meter från oss och ytterligare någon timme senare kommer en annan segelbåt och lägger sig – mellan stranden och katamaranen…. Det fanns ca 1 km bukt till att välja på! Är vi flockdjur eller??
Nåväl vi låg tryggt vid foten av ett gäng höga berg och kände oss ganska trygga när åskovädret brakade loss. Vi tog det säkra före det osäkra och monterade alla åskledarna, en på varje vant. Åskovädret delade sig i två delar innan Elefonisos och gick på var sin sida, ingen av fronterna var närmare än 15 km. Skönt. Men det blixtrade och mullrade och blåste duktigt iallafall. Nattsömnen blev god då åskan slutade innan vi kröp till kojs.

Nästa dag hade vi ett långt ben framför oss. Vi skulle till Nísos Milós ca 70 sjömil längre österut.

Vi startade strax innan lunch och kunde segla fram till tippen på den östra halvön på Peloponnisos. Vi hade en underbar slör (vinden in snett akterifrån) och nästan inga vågor så Jonas passade på att fortsätta laga jollen. Ytterligare ett lager epoxi. När vi var i höjd med att runda sista berget så ändrade vinden riktning och då jag behövde Jonas hjälp för att gippa alla seglen så följde jag med vinden söder ut ett tag vilket gav en kursändring på ca 90 grader.
När Jonas kunde släppa det han hade i händerna så vi kunde gippa, gick vi tillbaka till ursprungskursen och förflyttade oss i knappt 2 knops fart. Vinden hade dött. Då blir vi uppkallade på VHFn, ett lastfartyg som ville veta vad vi hade för intentioner. Vi tittade oss omkring och undrade vem i hela friden som ropar upp oss. Vi kunde inte så något fartyg. så småningom med hjälp av AIS hittade lastfartyget Iasos ca 10 sjömil bort.
Nåväl, vi talade om att vi låg på vår kurs och att vi startar motorn för att inte vara i vägen. Han lät både snopen och glad. Var väl inte van vid samarbetsvilliga fritidsskeppare (är vi det fortfarande?). Vinden var lätt, så beslöt oss för att hissa Genackern och när vi väl fått seglet på plats var det så lite vind att inte ens det seglet fylldes. Suck…. ner med det igen och fortsätta för motor.

Vi var framme på Milós kl 0330 och droppade ankaret i närheten av hamnen i Adamas och kunde sova några timmar innan plikten kallade. Vi tog jollen i land för att fylla på förråden lite grand, om vi hittade någon mataffär. Om inte annat så fick vi röra på våra sjögungiga ben.

Vi hittade både bageri, supermercado, fiskaffär och restauranger. Bageriet hade ett underbart stort sortiment och vi köpte 2 gigantiska limpor. Ca 50 cm långa. Mataffären var även den välsorterad och vi fick vad vi saknade. Men grekiska är rena grekiskan. Tänk om man hade lärt sig lite av detta udda språk, iallafall alfabetet så man kan läsa på förpackningarna. Nu är det gissa som gäller. Hoppas att något är användbart……

Och vår jolle är ÄNTLIGEN tät.

Nísos Milós är annars mest känt för en staty. Ja just det Venus från Milos (Afrodite), hon utan armar. Det berättas att en bonde hittade statyn, som var i två delar, och använde delarna som grindstolpar. En sjökapten fick syn på det hela och köpte statyn av bonden. Undertiden de dividerade om priset kom en turk och snodde Venus, hur de sedan fick tillbaka statyn, som numera kan beskådas i Louvren Paris, förtäljer inte historien

Från Milos förflyttade vi oss inte så långt. Bara ca 10 sjömil till en liten ankarvik där vi skulle få bra lä för Meltemin som skulle ta fart igen under lördagen.

Meltemi är en vind som blåser från nordväst till nordost och minst 10 m/s oftast betydligt mer. Den börjar visa sig i maj-juni och är ganska frekvent hela sommaren och avtar under september.

Vi tog det säkra före det osäkra och stannade i två nätter och lärde känna ett mycket trevligt par, Marion och Hans från München i en Jeanneau 53 Los Gorriones.

Men tiden rinner iväg fort och måndag morgon var det upp med ankaret. Tidigt. Klockan ringde 0500 och vi fick upp ankaret 0615. Usch vad vi var trötta hela dan. Målet var att segla till Nísos Amorgós och dit kom vi oxå. Det var fullt vid kajen så vi lade oss i en liten vik istället. Våglä, med lite vind och tyvärr dyningar. Så vi blev ordentligt vaggade under natten.