Efter några veckor i Chania var det dags att röra på sig igen. Vi följer Kretas norra kust och går österut. Så småningom skall vi hamna i Agios Nikolaos marina.
Våra batterier är på upphällningen. Hälften av vår batteribank har redan kastats ut då de blev överhettade och hade problem med laddningen. Det ska bli spännande att se hur detta kommer att funka på ankarplatserna.
Första stoppen var i Rethymion, och som vanligt så finns det många sätt att stava ett ortsnamn på. Staden ligger ca 35 sjömil öster om Chania. Här har man byggt en ny stor marina, men tydligen är det ingen ordentlig ägare till hamnen. Man ligger fint vid pontonbryggor där det finns både el o vatten. Om man använder något av det så skall man gå till seglingsklubben och betala. Sedan får man knata tvärs över hela stan för att hitta Port Polis och få stämpel i DEKPAn och betala för övernattningen. Det är lite svårt att förstå varför man inte kan få fixa allt på ett o samma ställe.
Port Polis här i Rethymion har sitt eget sätt att räkna dagar. Två datum = två dagar, oavsett om man har varit i hamnen 24 timmar eller inte. Försökte få tjejjen att ta reson, men gav upp. Det är ju trots allt bara fråga ca 100 SEK/dag.
Nästa dag kastade vi loss förtöjningarna och seglade till Mpali eller som vi säger Bali, jag var lite elak mot mina kompisar på Facebook och lade ut att vi seglar till Bali. Många önskade oss lycka till på den långa resan och varnade oss för pirater. Härligt med omtänksamma kompisar. När vi kom fram lade jag ut ett kort och sa att vi var framme efter en seglats på ca 3 timmar. Hoppas att ingen tog illa upp. Lite skoj måste man ju få ha.
Det var skönt att få ligga för ankare igen och kunna bada när andan faller på, och det gör den ofta. Faller på alltså. Vi har väldigt varmt fortfarande, 28-32 grader i luften och inte så mycket vind. Då är det skönt med att ha nära till ett bad.
I Heraklion finns det en kille som har agenturen för Volvo Penta. När vi ändå seglade i närheten gick vi in i Heraklions hamn och lade till utanför hans verkstad. Vi ville att han skulle lyssna på motorn och kolla vad vi behöver göra. Mikalis, som han heter, är en mycket stilig man som sällan är smutsig av olja och alltid är välklädd. Får inte ihop det riktigt med motormekandet. Nåväl Mikalis är lite av Bosse Bildoktor. Han lyssnar ett tag, ställer några frågor och ställer en diagnos. Helt underbart. Motorn mår bra, vi behöver justera ventilerna och byta kamrem på stora motorn och på dieselgeneratorn har vi en bränslepump som läcker in diesel i oljan så den måste också åtgärdas. Inga större fel alltså vilket känns mycket skönt.
Vi ville inte stanna i Heraklions hamn utan fortsatte till ön Dia som ligger strax norr om staden. Ön är obebodd och väldigt karg. Inte ett träd så långt ögat når, men där emot mysiga små vikar.
I viken vi valde visade det sig vara mycket fisk. Vilket gladde oss då det tyder på att fiskbeståndet är påväg att återhämta sig. Här har i många år varit väldigt ont om fisk pga stora trålare som tagit upp allt som funnits.
Men mitt kvällsdopp fick ett abrupt slut. Jag simmade runt båten i sakta mak, precis som jag brukar och när jag hade ca 5 m kvar till badstegen hör jag ett konstigt plaskande och vinande ljud. Tittar mig omkring och får syn på ett stort stim med småfisk som försöker undkomma en stor fisk genom att i princip simma ovanför vattenytan. Jösses den jagande fisken verkar stor hann jag tänka innan jag med något konstigt hopp lyckas förflytta mig 5 m och upp på stegen i en och samma rörelse. Jonas skrattade gott åt mig.
En våra absolut sämsta ankringar med lina i land gjorde vi här. Allt gick fel. Nej, inte riktigt allt, vi fick ingen lina i någon propeller som tur var men i princip allt annat. Det tog oss säkert 2 timmar in vi fått båten ankrad där vi ville och fått förtöjningslinan i land. Vi måste göra något åt lin-förvaringen ombord samt skaffa bättre flytlinor än den ynka tampen vi har i dag. Ett problem att lösa under vintern.
Två nätter senare seglar vi vidare till Elounda Bay som ligger strax norr om Aghios Nikolaus. En bukt som skyddas av öarna Spinalonga och Kolokytha.
Elounda Bay
Hela bukten mellan Elounda, Plaka och öarna är ca 5 m djup med sandbotten så det är bara att välja var man vill ligga. Tyvärr så är de omgivande bergen väldigt höga 300-1700 möh vilket gör att vid vissa vindriktningar får man kraftiga fallvindar. Dvs vinden accelererar ner för bergssidan och kan bli dubbel till tre dubbel i styrka jämfört med på andra sidan berget. Kan vara lite jobbigt om man inte har tagit hänsyn till detta när man ankrar. Det var inget vi drabbades av denna gången eftersom vi fick väldigt lugnt väder.
Seglingen från Dia till Elounda Bay blev en sådan där riktigt propaganda segling. Vind ca 10 m/s slör till halvvind och inga byar. Vågorna hade inte byggt upp så vi gick stadigt. Seglade alla 35 sjömilen med Gennackern och loggade runt 8 knop.
Fiskelinan var i som vanligt, vi hoppas ju alltid att det ska bli napp, men hittills har ingen fisk ens tittat på vår wobbler. Men nu var det något stort som tyckte wobblern var läcker. Jösses vad stirriga vi blev. Jonas började veva in linan och jag letade efter fiskekroken för att få upp fisken med. Ingen av oss tänkte på att släppa på seglet så att vi minskade farten, och fisken den släppte. Åh så besvikna vi blev, men det nappade iallafall!
Vi var 5 båtar som ankrade i närheten av varandra och vi kände alla båtarna, de var, liksom vi, på väg till Aghios Nikolaous för vinterhamn men passade på att njuta av några sista dagar i frihet.
Under tiden vi låg där inföll Kanelbullens dag. Självklart måste man bjuda sina icke svenska seglar kompisar (och Johan på¨Amber från Ljunghusen så klart) på denna svenska delikatess. Sagt o gjort i 30 gr värme började jag baka kanelbullar! Packade ner de fortfarande varma bullarna i plastpåsar och tog jollen och körde runt till båtarna och lämnade fikabröd. Det blev otroligt uppskattat.
Hur det fungerade med elen ombord? Absolut inga problem. Vi behövde inte gå upp i ottan för att köra dieselgeneratorn som vi fruktat. När solpanelerna började leverera ström vid 0730 på morgonen så laddade de så mycket att det räckte att starta generatorn som vanligt vid 9.30 tiden.
Ön Spinalonga besökte vi en förmiddag. Hela ön är ett gammalt venetianskt fort, byggt på 1500-talet. Men ön är nog mest känd för att ha huserat en relativt stor spetälskekoloni. Den var den sista i Europa när den stängdes på 1957.
Den lilla byn där de lepra sjuka bodde. Inte så långt från civilisationen egentligen men i verkligheten hade lika gärna kunna bott på månen.
Lite prov på Venetiansk byggnadskonst
Normala männskor köper en biljett till en av tur-båtarna som går till Spinalonga. Men vi är ju inte så normala. Så vi tog vår dinge och körde dit, ca 1 sjömil. Folk tittade lite konstigt på oss när vi kom. Kan inte alls förstå det……..
Kajen på Spinalonga där vi trängde oss in med jollen
Read Full Post »
