Om man översätter stadens namn så blir det “Fikonträdet vid flodens mynning”
Man vet inte riktigt varför staden heter så men man tror att det berodde på att fiskarna samlades under ett fikonträd innan de gick ut och med sina båtar, för att samordna sina aktioner. Fikonträdet finns inte kvar längre och man vet inte riktigt var det har vuxit heller.
Idag är Figueira da Foz en modern stad, med inslag av gammal bebyggelse och staden är idag mest känd för sitt casino och sin enorma badstrand. Badstranden är så djup att från det du har satt ner foten i sanden tar det ca 5 minuter innan du nått vattnet.
Byggnaderna är typiskt portugisiska dvs de skulle må väldigt bra av att någon knackade rost från grindar och balkonggaller och av att någon investerade i ett antal liter färg. Vissa gamla hus har fått fasaden renoverad och man riktigt ser hur de husen sträcker på sig för att visa hur fina de har blivit.
Marinan är som vilken marina som helst egentligen. Inget speciellt. Vad som skiljer en portugisisk marina från en spansk eller fransk är att man måste registrera sig i varje marina. Lämna fullständiga uppgifter om båten, visa registreringsbevis och försäkring. De vill tom veta hur många hästkrafter motorn har. Jag hade förstått om de ville veta hur många kvadratmeter segelyta vi har, det är liksom mer relevant.
I alla marinor vi varit i hittills har det simmat om kring en fisk som antingen äter något på vattenytan eller kippar efter luft. Vad den heter vet jag inte men den är oätlig. Här i Foz kokade vattnet runt båten på kvällarna
Och tittade man närmare så var det sanslöst många såna här fiskar som for runt och rörde om vattenytan
I denna marinan liksom de flesta andra vi varit i finns det gratis internet. Jippie är första tanken, men sen kommer verkligheten ikapp. De har så svaga sändare att de inte räcker över hela hamnen. Gissa var gästbåtarna ligger? Helt rätt, längst bort från sändaren. Så antingen får man koppla in jätteantennen för att få tag på internetvågorna eller så får man ta laptopen och gå till ett ställe lite närmare sändaren. Ni skulle bara sett alla olika ställen man suttit och jobbat på. Visst kan man klaga, men då får man antagligen bara tillbaka att man ska vara nöjd att det finns och att det är gratis. Då är det bättre att de tar betalt så att de kan skaffa bättre utrustning.
Det märks att man varit ute ett tag nu. Man börjar känna igen båtar från andra hamnar. Vissa drar men en djup suck och tänker: inte här också. Sedan tar man fram stora leendet och säger Nämen Hej, vad kul. Fast på engelska (oftast). Andra blir man jätteglad över att se igen.
Så träffar man nya båtar också och ibland blir man ett glatt gäng som står och snackar på bryggan, hjälper nykomlingar att förtöja eller så sitter man i sina sittbrunnar och för diskussioner mellan 4 båtar. Helt underbart. Sen har vi alla underbara människor som delar med sig av sina kunskaper. Här träffade vi Collin på en Ovni435 (en aluminiumbåt med upplyftbar köl) som lärde oss hur man enkelt och smidigt splitsade en 5,5 mm spectratamp till en ögla som klarar minst 5 ton. Kanonbra att ha istället för metallshacklar som bara skramlar och gnisslar och går sönder när man behöver funktionen som bäst
Idag på eftermiddagen så kom det en 42 fots katamaran. Jösses vad de är stora. Som ett helt hus och lite till. Friborden är nog närmare 2 meter höga. Vi var 4 st som hjälpte dem att förtöja, en gubbe iland för varje tamp. Det är service det! Men det som jag blev så glad över var att rollerna på den båten var ombytta. Dvs det var maken som hanterade fendrar och tampar och hustrun som stod till rors. Att hon sedan gör en av de snyggaste tilläggningar jag sett på länge gör ju inte saken sämre.
På gångavstånd från marinan finns en saluhall för närodlat och närproducerat. Man hittar i princip allt där. Fotbollskläder till ungarna, fina broderade dukar, turistprylar, blommor, grönsaker, skor, frukt, fisk, kött, fågel, ja allt utom toapapper.
Jag och Jonas var där och botaniserade redan första dagen och kom hem med massor av godsaker. En stor krabba, som koktes med krondill (från Sverige), färdig kokta räkor, färsk makrill och en massa frukt och grönsaker. Sedan behövde vi en vanlig livsmedelsaffär också för mjölk och toapapper som vi inte hittade på marknaden. Vi visste att Supermercadon skulle ligga väldigt nära saluhallen. Som vi letade. Helt plötsligt ser jag i ett fönster som passerat massor av gånger, att det står OVO Supermercado. Med väldigt små bokstäver. Vi gick runt hörnet och där var ingången. Men inga flaggor/vimplar eller affischer som talade om vad som var på extrapris utan bara en anonym glasdörr.
Naturligtvis hade de lunchstängt när vi kom, så det blev en öl på baren mittemot. Vi hade suttit där någon minut så kommer tiggarna. Denna gång förklädde de tiggandet i att sälja en tidning, typ Aluma tror jag. Då var man glad att man kunde säga, “Sorry, don’t understand” och vi trodde att han skulle försvinna. Inte då, stora näven slängdes fram och ville ha en slant iallafall. Nej, han fick inget. Vi är lite hårdnackade med att inte ge pengar till tiggarna, även om det känns taskigt ibland. Men det är bättre, för en själv, att alltid säga nej, än att försöka avgöra vem som skulle behöva en slant. Att ge alla som tigger skulle bli för dyrt.
Read Full Post »
